Klenoden
Klas Östergren
Polaris (2025)
Artens överlevnad
Lydia Sandgren
Albert Bonniers Förlag (2025)
Av: Nora Wurtzel
Författande om själva författandet tycks vara en vinnande strategi för den som strävar efter att belönas med exempelvis ett Augustpris. Det kan ta sig olika uttryck: en roman om en spökskrivare (Kungen av Nostratien 2024), en biografi över en författare (Jag har torkat nog många golv, 2022) eller en litterär fantasi kring en författares liv (Eufori, 2021). För att fånga publikens intresse, och de litterära priserna, tycks författandet om författandet vara ett tacksamt tema.
Men fenomenet kan också ta sig andra former, som i en roman där man får följa en biografis framväxt: Ett stort geni ska förevigas. Uppdraget att skriva levnadsteckningen faller på en otippad men inte helt misslyckad författare, vars liv snabbt tvinnats samman med det livsöde han ska gestalta. Under skrivandet av biografin uppstår fler frågor än svar, och geniets liv i och utanför rampljuset vecklas snart ut till ett allt större mysterium.
Så kan man också, som av en händelse, sammanfatta två av höstens mest efterlängtade romaner av våra mest namnkunniga författare: Artens överlevnad av Lydia Sandgren, och Klenoden av Klas Östergren.
Det finns, såklart, fler skillnader än likheter mellan dessa romaner. Där Östergren går in för att undersöka den svenska vändningen från alliansfrihet till krigshetsande Nato-medlem, är Sandgrens idéprojekt något mer vagt; det handlar om genomströmning på universiteten, manliga vänskaper och gränsen mellan genialitet och galenskap. Östergren håller sig enligt tradition i Stockholm, Sandgren rör sig självklart i Göteborg.
Likheterna är trots detta slående. Förutom den skrivande huvudpersonen, vars liv trasslas ihop med det livsöde han fått i uppdrag att gestalta, påminner romanerna om varandra i själva konstruktionen. Både Sandgren och Östergren skapar sitt eget litterära universum, som sträcker sig bortom romanen ifråga.
Östergren har ett försprång på nästan ett halvt sekel. Redan 1980 utkom Gentlemen och läsarna fick stifta bekantskap med Henry Morgan, som sedan gått igen både i Gangsters och Renegater. Nu, i Klenoden, är han sedan länge död, men stryker ändå runt i berättelsens utkanter.
Sandgren i sin tur visar en liknande ambition. För visst återkommer karaktärer från debuten Samlade verk. I hennes nya roman står göteborgaren Karl Hillberg, gymnasielärare och författare, i centrum. Han har en lyckad debutroman innanför västen och tampas med den jobbiga ”andra boken”. Karls förlag är bekant för Sandgrenläsaren, det rör sig nämligen om Berg & Andrén, och hans förläggare är ingen mindre än Martin Berg. Dottern Rakel har även hon gått in i familjeföretaget och på museum kan man se Gustav Beckers målningar.
Karl får ett erbjudande om att skriva en biografi över den nyss avlidne och mycket berömde dirigenten Enzo Viera. Gratis boende hemma hos Vieras änka Alice i Rom, ett rejält förskott och ett lika gott arvode räcker som morot för att rycka upp den något vilsne Karl från jobb och lägenhet i Göteborg.
Trots mina ihärdiga försök att läsa Artens överlevnad som fristående från Samlade verk gör Sandgren det hela omöjligt: gång på gång dyker det upp bekanta personer och referenser och sticker hål på illusionen av självständighet. Återbesöken är för övrigt inte till Martin Bergs fördel, om han tidigare varit lite avstängd men älskvärd är han nu i förläggarrollen snarare självupptagen och raljerande.
En av Sandgrens styrkor är dock nostalgin, och hon lyckas genom att återvända till debutens personer med konststycket att få dem att framstå som gamla bekanta. Även den längre tidslinjens nostalgi spelar en central roll: Sandgren kan skriva fram miljöer i svunna tider till en grad att jag som läsare vill krypa in i 70-talets Göteborg och bygga bo där. Hur kan man inte längta till ett snötäckt Göteborg där man röker på Evas Paley, går på beskedlig dejt till Skansen kronan eller ingår i en socialistisk rörelse som faktiskt tror på framtiden? Men den levande nostalgiska miljön till trots kommer man aldrig dess invånare riktigt nära.
I Klas Östergrens Klenoden är det poeten Heintz Konradsson som avhandlas. Han har en lång författarkarriär bakom sig när han ger ut den bok som kommer att ge honom det verkliga erkännandet, diktsamlingen som ger ”den svenska beredskapsdikten ett nytt ansikte”. Han slår igenom på bred front och när läsaren möter honom för första gången är han inbjuden som hedersgäst till Svenska Akademiens högtidsdag.
Han kämpar sig upp för Börshusets trappa; obekväm, i hyrd frack, med en mage i uppror och svett som rinner. Väl uppe blir han stående. Hans genomsvettiga paus är ett ”olycksbådande förebud” för att något allvarligt, något avgörande, snart kommer att ske – läsaren vet bara inte vad.
Östergrens berättare, en författare i femtioårsåldern, förblir genomgående anonym. Han föräras under berättelsens gång varken ett namn eller ett utseende. Han var dock en gång i tiden vän med en viss Henry Morgan, bodde tillsammans med denne på Hornsgatan och fick vid ett tillfälle stryk, varpå han barrikaderade sig i lägenheten under en längre tid. Den läsare som har Gentlemen färsk i minnet har därmed alla orsaker att misstänka att det rör sig om samma huvudperson.
Både Sandgren och Östergren skildrar överklassen, finrummen, sällskap och klubbar utöver det vanliga. Men om denna elit hos Sandgren är ren och polerad, på gränsen till kylig, är den hos Östergren snuskig och dekadent. Hans huvudperson Konradson är grotesk och ”förälskad i sitt eget förfall, försjunken i bitterljuva känslor av otillräcklighet.”
Men om Östergrens huvudperson förblir hal och ständigt rör sig lite utanför bilden, så får läsaren alla möjligheter att grotta ner sig i Heintz Konradsons groteska liv. Inte minst i den rent ut sagt äckliga kroppen:
När den degiga skinnsäcken börjat jäsa i badvattnet och blivit spänd som en ballong infann sig en välsignad lättnad då en rad bubblor steg upp ur det bottenslam som bildats i karets botten, en sörja bestående av smuts och utsöndringar som lortgrisen burit omkring på i månader. Ett bullrande läckage av metangas pyste ut ur hans egen glansiga, stålblanka tank av späck, med en mustig doft av svamp och stallbacke.
Det mesta är hos Östergren, precis som hos Sandgren, inledningsvis höljt i dunkel. Vad läsaren i Klenoden först tar för paranoia hos huvudpersonen visar sig snart vara något annat när han faktiskt blir förföljd av en främmande man. Här finns drag av spionroman – med män på spaningsuppdrag i mörka bilar – och även om det inte går så långt som att det smygs ut genom bakdörrar för att undslippa en förföljare, så är det en strategi som övervägs.
Något som därför också förenar de båda romanerna är hur de båda inbjuder till en form av konspiratorisk läsart. Göran Greider är inne på samma spår när han i sin recension av Klenoden (Aftonbladet 10/9) skriver: ”Östergrens romanteknik är på något sätt besläktad med konspirationsteorins själva essens: I berättelsen pågår hela tiden något bakom ryggen på gestalterna.” Genom detta släktskap med konspirationsteorin, som återfinns både i Östergrens och Sandgrens romanteknik, smittas även läsaren av misstänksamhet.
Sandgren arbetar som sagt hårt för att bygga upp spänning och mystik: Redan 30 sidor in vet vi att något ödesdigert har hänt efter att Karl Hillberg kommit ner till Rom. Men mellan vilka detta har utspelat sig – och exakt vad som faktiskt skett – är länge oklart. Det vi som läsare förstår är att vi ska hålla oss vaksamma.
Även om misstänksamheten etableras tidigt så har Sandgren inte bråttom. Hon ger sina läsare ännu en tegelsten, och tyvärr tar det lite väl lång tid innan mystiken börjar tätna. Den faller bitvis ur sikte bland långa konversationer om socialismen eller halvlyckade spaningar om turistens natur. Missförstå mig rätt: Sandgren har åstadkommit den mest genuina gestaltningen av föreningslivets baksidor jag någonsin stött på. Men även om jag skrockar av igenkänning när studiecirkeln lägger en stor del av kvällen på att dividera kring huruvida man ska gå till votering i frågan om hur stolarna ska stå i rummet, så tappar berättandet farten och därmed också en del av sin spänning.
Jag blir helt enkelt stundvis irriterad av att läsa Artens överlevnad. Strösslandet av vaga formuleringar i stil med ”Med tanke på sakernas tillstånd borde hon haft en betydligt större roll” framstår mest som effektsökande utfyllnad, likt ett billigt pålagt ackord i moll.
Det Sandgren missar när det kommer till att hålla spänningen levande väger hon dock upp med humor. Hon serverar läsaren vad som kan vara årtiondets kallaste diss av Hisingen, och mejslar fram Karls relation med exflickvännen: ”Hon var Magasinet och jag var Sejdeln. […] Hon var Trädgårdsföreningen, och jag den där droghandelsvänliga platsen vid Bältesspännarparken.”
Till listan över roliga passager kan vi även infoga den för göteborgaren mycket relaterbara dagboksanteckningen: ”Mötte sedan Mischa på Dansken. Kvar till stängning, allmänt fylleri, idag rättmätigt straff i form av förskräcklig bakfylla.” Relationen mellan Karl och hans bästa vän Mischa är källan till många fniss under läsningens gång, som i passagen där vi når slutsatsen att det är ett ineffektivt sätt att straffa psykologprogrammet genom att hoppa av: ”Ah. Vedergällning genom att läsa hundraåttio högskolepoäng i ett annat ämne.”
Sandgren är dessutom fenomenal på att skriva excentriska bikaraktärer. När den unga Alice lämnar Sverige för Rom bor hon först hos sin faster, som snabbt och älskvärt hotar Alice till livet om hon tilltalar henne som ”faster Sonja” en gång till. Den uttråkade hemmafrun har till följd av sin makes karriär flyttat med mellan olika städer och bjuder den blyga flickan på whiskey och drar henne med på pampiga fester. Helst vill hon dock ligga hemma på soffan i en av våningens många salonger, måla naglarna och lyssna på opera, i ett doftmoln av parfym, rök och ruttnande rosor. Självklart med en bortglömd cigg i ena handen.
Även hos Östergren finns en av de mest minnesvärda passagerna i ett avsnitt som egentligen ligger utanför handlingens centrum. För att blidka sin hyresvärd tar den namnlöse författaren med sig dennes syskonson till Armémuseum, men det lilla MÖP-barnet inser snabbt att han vuxit ifrån sitt specialintresse:
Han har inte alls varit beredd på det och plötsligt står han bara där inför ett avsked som han inte alls vill ta. Han skulle minnas den här dagen, kanske för resten av livet, som en alldeles särskild dag under ett sportlov när han gått med en farbror han knappt kände till sin favoritplats på Armémuseum och blivit grymt besviken och insett att det inte alls var så kul som ’förr i tiden’. […] Jag hade gått hemifrån med en pigg och förväntansfull liten grabb och skulle komma tillbaka med en desillusionerad ung man.
Efter att ha läst Klenoden och Artens överlevnad infinner sig dock en känsla av besvikelse. Inte för att det rör sig om dåliga romaner, men för att berättelserna i sin helhet är svår att greppa tag i. Kanske ligger känslan av besvikelse i genrens natur, för gemensamt för dessa två biografiskrivarromaner är just otillfredsställelsen. Både Sandgren och Östergren bygger bitvis skickligt upp spänning, de skapar intresse för både geniet och dess skildrare; men när det väl kommer till avslöjandet – till crescendot – så faller det.
Den konspiratoriska läsarten de båda inbjuder till matchas aldrig av ett avslöjande i Dan Brownska proportioner. Det finns ingen världsomspännande konspiration, ingen superskurk och därmed heller ingen pampig slutscen a la James Bond-film. I stället sipprar intrigen bara stillsamt ut i vardagen. Kanske hör det till biografiromanens natur – huvudpersonen är trots allt inte spion eller superhjälte, utan kort och gott författare.
Det är inte ett problem i sig, men när man byggt en hel roman kring denna spänning och låtit mystiken och de många frågorna stå i förgrunden är det svårt att som läsare inte vänta sig svar. Det hade varit annat om det rörde sig om romaner med en annan drivkraft än intrigen, om det var det poetiska språket eller undersökandet av formen som stod i centrum. Men nu är det intrigen och frågorna som driver texten framåt.
Det är kanske inte svårare än så att det rör sig om ett inneboende problem i att skriva spänning och mysterier för den läsande medelklassen. Sandgren och Östergren lägger sig båda i ett mellanläge, och kan kanske attrahera både den läsarkår som slukar mord och splatter, men också de som drar sig för de vulgära och trots detta vill ha en lagom krydda i vardagen. Författandet om författandet är ett försök att hitta en gyllene medelväg mellan spänning och litterär kvalitet, men riskerar också att kollra bort sig själv i vad den egentliga ambitionen är. Oavsett om vi drar till med småspydiga epitet, så rör det sig här om en nisch av romaner som har hittat sin publik, som kommer sälja bra i julhandeln och läsas av många, men som inte sätter några djupare spår. Augustprisdeckare, kanske vi skulle kunna kalla genren.