Malek El Shinbary är en palestinsk författare och arkitekt, född 1993 i ett flyktingläger i Jordanien. I dag bor han i Gaza, där han för närvarande lever i ett tält i Khan Younes-området efter flera förflyttningar under de senaste två åren. Han har en akademisk examen i arkitektur (2016) och arbetade tidigare med inrednings- och arkitekturdesign. Sedan krigets utbrott har han i stället ägnat sig åt skrivande. Hans författarskap fungerar som ett sätt att dokumentera och förmedla erfarenheter från Gaza. Hans texter publiceras på olika arabiska och internationella digitala plattformar, bland annat Ultra Palestine och AJ+. Han skriver allt från artiklar och dokumentära texter till litterära verk

Översättning och introduktion: Jasim Mohamed

Elegi över det sista ljuset

Här somnar aldrig ljuset
men det håller inte sig vaket heller,
dagarna är grå som bortglömda ansikten
och luften tyngre än tystnaden
Detta slocknande kan inte botas på sjukhus
Det är en själslig farsot
och sprider sig från ansikte till ansikte
som om staden släcker ner sig själv
bit för bit

Här stryker människorna omkring
med huvuden som öppna sår
utan att veta vart de är på väg
eller varför de går

Att tala är en suspekt handling
Tystnaden är modersmålet
Men när någon till slut öppnar munnen
blir orden en duell i förluster
Det finns alltid någon som har begravt fler än andra,
någon som känt starkare hunger än andra
och någon som sett sin mors ansikte understoft

Här finns ingen som lyssnar
Alla vill tala
för att inte falla samman
för att rättfärdiga sin tillfälliga räddning
Sinnena snurrar i en ändlös labyrint,
intighetens labyrint som saknar väggar
där tankarna krockar likt fåglar
som glömt vägen till havet
där minnet spelar upp samma scen
om och om igen
så att vi inte ska känna mening
i att ha överlevt

Här är det ont om älskande par
som visar ett leende
Att sjunga är en säkerhetsrisk
Att skratta är ett litet förräderi
ett politiskt brott

Det här är en stad utan musik
Och när en ton passerar förbi
går en rysning genom allas kroppar
som om de sett ett spöke le

Gaza
Sorgen bränner platsen som eld bränner fuktig ved,
och den glöder starkare ju mer den brinner
Den reser sig ur askan
häpet över att den ännu kan resa sig

Här lever envar i sin bubbla
De tänker på en förfluten tid som ännu inte förflutit,
på en förbjuden nutid,
och på en framtid som rullar ihop sig i mörkret
som ett foster av rök

Till och med språket har ödelagts
Vi säger: hemma
men rättar oss sedan och säger: i tältet
Uråldriga ord som
dörr, träd, gas, fönster
har förvandlats till språkliga ruiner
Vi kallar på dem
som man kallar på de döda vid en tyst begravning
Vi brukade skratta när vi hörde dem
men nu darrar vi
Nya ord har fastnat på oss
som en hud av skräck
och en dialekt av tillfällig räddning

Och Gaza.
Gaza som varken dör eller läker
vadar i sin egen aska
samlar skärvor av sin egen bild
ur krossade speglar,
minns
med vördsam envishet
att den en gång i tiden var en stad
och sjöng

Bokförsäljaren

Bland marknadens grönsaker
strumpor och konserver
fick jag syn på ett bokstånd fullt av böcker

Titlarna och namnen slog mig med häpnad:
Ibn Khaldoun, Albert Camus, Nietzsche,
Dostojevskij, Machiavelli
Till och med en bok om Sisyfos låg där

Men försäljaren såg inte ut som den typiska läsaren
av sådana böcker
Han satt inte i någon nedsutten stol
med en cigarett i mungipan,
och såg inte ut som någon
som vred och vände på en tanke
Han såg helt enkelt inte ut som någon
som hade läst en enda sida i de där böckerna

Synen passade inte in
i min bild av den som säljer sina böcker
Jag blev nyfiken, stannade till
och frågade skämtsamt:
- Farbror,
har du läst alla de här böckerna?

Han log och svarade:
– Nej, jag kan inte ens läsa en tidning
Men jag tycker om att tala om böcker
för jag vet mycket om dem

Han tände en cigarett och fortsatte:
– Ibn Khaldoun är min kusin
Camus är min vän
Machiavelli tillhör gänget…

Jag skrattade alltmer nyfiken
slog mig ner bredvid honom
och frågade:
– Men hur kan du veta så mycket om böckerna
om du inte har läst dem?

Han drog ett djupt bloss
och sa med ett knappt synligt leende:
– Min son brukade läsa högt
Hans röst störde mig ibland
Han var aldrig tyst
Ibland skrek jag på honom
Grannarna klagade också

Han log igen
som om ett minne plågade och roade honom
på en och samma gång

– Men jag brukade lyssna på honom varje dag
bok efter bok, sida för sida
Jag förstod inte allt
men jag lärde mig namnen, kopplade ihop idéerna
och såg världen genom hans röst

Jag reste mig för att gå och sa spontant:
– Må Gud bevara honom åt dig
så du får fortsätter vara den intellektuelle du är!

Plötsligt sjönk hans röst
och han mumlade:
– Jag svär vid Gud
att jag skulle ägna hela mitt liv
åt att lyssna på honom
även om han läste genom högtalare,
bara jag fick honom tillbaka

Han tittade på mig
med ögonen fyllda av tårar
– Han gick bara ut
för att köpa grönsaker åt oss
Då bombade de marknaden
Han dog där,
och jag blev ensam

Ingen läser längre för mig
Ingen att bli arg på
Ingen kvar att skrika åt

Mannen tystnade en stund
och pekade på böckerna:
– Det här är alla hans böcker,
det enda vi lyckades rädda
från vårt cementhus

Det här är vad som finns kvar av honom
Och du ser, nu säljer jag dem

Vid vägkanten

Under vår flykt till fots blev vi helt utmattade och satte oss vid vägkanten för att vila en stund. Ett äldre par fångade då min uppmärksamhet. De gick långsamt och stannade med jämna mellanrum för att hämta andan. Vid ett tillfälle råkade de sätta sig bredvid mig, och jag hörde följande samtal mellan dem:
Mannen sa med trött röst och böjd rygg som om han bar hela världen på sina axlar:
”Gumman, låt oss stanna här ett tag. Jag orkar inte gå längre än så här”
Kvinnan försökte framstå som stark trots att hon skakade märkbart:
”Vad säger du, din gnällgubbe? Vi är fortfarande i fara. Dessutom har vår dotters man satt upp ett fint tält åt oss där vi kan vila när vi kommer fram. Kom igen nu, res dig, samla dina krafter och vakna till, jag kan inte bära dig! Annars lämnar jag dig här och går”
Mannen tittade upp med ett halvt leende, som visade en tandlös mun, och viskade skämtsamt:
”Lögnare, det skulle du aldrig göra!”
Det var det sista jag hörde från dem innan de fortsatte sin väg, stödda mot varandra.

Bröllop

Igår, när jag betraktade himlen ovanför tältlägret, såg jag ett bröllop passera förbi. Men man förstod inte att det var ett bröllop förrän de gjorde ett försök att sjunga bröllopssången:
”Å brudgum med agal* på huvudet... var fann du denna gasell?”

Vanligtvis ljuder ramsorna glatt och alla stämmer in, men här var tystnaden i lägret tyngre än alla sånger. Brudgummens vänner var så få att de kunde räknas på en hand och deras handklappning var knappt hörbart. Alla gick med sänkta blickar som om det var ett brott att gifta sig.

Brudgummens mor var inte där. Hon hade gått bort för ett år sedan. Hans svåger gick omgiven av sina moderlösa barn. Brudens bror saknades också. Han hade varit försvunnen en tid. Hennes far hade förlorat en fot.

Lägrets blickar följde dem obarmhärtigt, varje blick tycktes säga kondoleanser snarare än gratulationer. Tystnaden låg tung i luften, omslöt det kraftlösa försöket att hålla bröllop. Alla önskade att ceremonin snart skulle ta slut. Till och med himlen verkade sörja tomheten efter de frånvarande som aldrig skulle återvända.

Nej, det var inget bröllop.

Det var en maskerad begravning.

(* agal = huvudband)

Sami

I lägret finns en gammal kvinna som jag brukade hälsa på med flit varje gång jag gick förbi, bara för att få höra hennes böner och lyckönskningar till mig. Egendomligt vackra, häpnadsväckande varma. Varje gång kändes det som om jag hörde dem för första gången. Hon bad för mig tills jag försvann ur hennes synfält. Alltid fylldes jag av en stilla upprymdhet.

Idag bestämde jag mig för att fråga om hemligheten bakom hennes böner och lyckönskningar. Jag gick fram till henne och när jag hälsade blev jag helt ställd av hennes reaktion:

”Hur mår du, Sami, min son? Har du fortfarande ont? Varför kommer du inte till mig? Är du så upptagen, älskling?”

Jag frös till för ett ögonblick och visste inte vad jag skulle säga. Men för att inte göra henne besviken svarade jag som om jag verkligen var Sami, och vi hade ett kort samtal där jag spelade rollen som hennes son.

När jag sedan gick därifrån kom en kvinna med ett barn fram och sa försiktigt:

”Förlåt broder, förlåt oss... Sami var min man, och det här är hans mor och hans barn. Sedan dagen då han mördades vid USA:s biståndsutdelning för ett halvår sedan har hennes sinne inte varit som förut. Du liknar Sami mycket, och varje gång du går förbi tror hon att du är han”

Jag log, förbannade hela världen och gick därifrån fast besluten att vara Sami varje gång jag såg henne och att inte berätta att Sami var död, för att hon inte skulle behöva sörja honom två gånger.