Giuliano da Empoli, Trollkarlen i Kreml, Editions J., 2023, 255 s.
Giuliano da Empoli, Kaosmakarna, Editions J., 2025, 207 s.
Giuliano da Empoli, Rovdjurens tid, Editions J., 2025, 142 s.
Övers. Pär Svensson
Av: Hjalmar Falk
Italiens politiska situation framstår lätt för en utomstående betraktare som på en gång tragisk och farsartad. Sedan 1990-talets uppdagande av mutskandaler raserade efterkrigstidens politiska system och katapulterade Silvio Berlusconis Forza Italia till makten har landet genomlevt en era av hämningslös populism. Valet 2022 vanns av Mussolinis direkta arvtagare, i ledning för en konstellation av högerpopulister.
Men den italienska politiska misären sträcker sig längre tillbaka, så långt att den utgör en förutsättning för situationens ironiska motsida: den italienska politiska teorin, en av landets främsta intellektuella exportvaror. Redan vid 1500-talets början beklagade sig Niccolò Machiavelli över sitt hemlands inre splittring och förnedring under större europeiska makter. Och, frestas man säga, på den vägen är det – men så också med Machiavellis författarskap, av många betraktat som en möjlig startpunkt för modernt politiskt tänkande överhuvudtaget.
Giuliano da Empoli, född 1973, verkar högst medvetet i Machiavellis tradition. Som före detta politisk tjänsteman (bland annat som rådgivare åt tidigare premiärminister Matteo Renzi) är han en med makten väl förtrogen intellektuell, men han understryker också förbindelsen genom att regelbundet hänvisa till Machiavelli och dennes tid. da Empoli menar att vi, liksom då, genomlever ett avgörande historiskt skifte med långtgående konsekvenser för världsordningen. Och hans hemland Italien är genom erfarenheterna av Berlusconi-eran, alltså i kraft av sin misär, i framkant.
Vad som står på spel i da Empolis författarskap är frågan om vad som utmärker det här skiftet och de aktörer som driver det. På svenska föreligger nu tre av hans böcker, utgivna på det lilla förlaget Editions J., specialiserat på franskspråkig litteratur (da Empoli, bosatt i Paris, skriver idag på franska). Det rör sig om två boklånga essäer utgivna under 2025, Kaosmakarna (ursprungligen 2019) och Rovdjurens tid (2025), samt om romanen Trollkarlen i Kreml från 2023 (2022), vilken tilldelats både Grand Prix du roman de l’Academie française och Prix Honoré de Balzac.
Utan att förneka att Trollkarlen i Kreml eventuellt förtjänat sina priser, den saknar inte helt litterära kvaliteter, kan man konstatera att da Empolis tematik nog spelat viss roll för mottagandet. Romanen kom lägligt i förhållande till Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Huvudpersonen är en fiktiv version av verklighetens Vladislav Surkov, en av arkitekterna bakom Putins maktapparat och som sådan en typisk da Empoli-protagonist; proaktiva spinndoktorer till ”kaosmakare”.
Just Surkov har öppet beskrivit hur han högst medvetet arbetat med att rubba förutsättningarna för åtskiljandet av sant från falskt för att därigenom kunna profitera på den tilltagande misstron, i hemlandet och internationellt. I Rovdjurens tidbeskriver en fransk diplomat verklighetens Surkov som ”en konstnär”, en formulering som uppenbarligen gjort intryck på da Empoli och som svarar väl mot hans syn på politik och sitt eget författarskap. I essäerna samsas litterära referenser och allusioner med kallhamrad realpolitik, men gränsen mellan konst och verklighet tycks flytande och politiken framstår som något av en allvarsam lek.
Romanen utforskar alltså samma frågor som da Empolis politiska essäistik, men i en annan genre. Själva valet av protagonist och ambitionen i en inkännande litterär rekonstruktion av dennes motiv säger något om da Empolis övergripande projekt. Att läsa essän Kaosmakarna idag, sex år efter dess ursprungliga publicering, gör en varse hur snabbt horisonten skiftar i dagens politiska landskap. Mycket av innehållet är helt enkelt inte aktuellt längre och kanske är det en sedelärande historia i sig att det synbart epokgörande lämnar flyktiga avtryck i flödet. Flyktigheten är förstås i sin tur en del av det politiska moment som da Empoli är ute efter att skildra, om man istället för att fokusera utanverket siktar in sig på det grundläggande tankebygget. Satt i dialog med 2025 års Rovdjurens tid framträder huvuddragen tydligt.
Rovdjurens tid är stilistiskt betraktat överlägsen Kaosmakarna. Den senares redogörande analys av klassisk modell, där olika exempel lyfts fram för att göra poänger till stöd för huvudargumentet, har i den förra ersatts av en serie vinjetter som iscensätter snarare än driver hem da Empolis tes. Eventuellt har da Empoli lärt sig något av att skriva en roman, elegant är det hur som helst.
Man kan fråga sig om kaosmakarna från den ena titeln svarar mot rovdjuren från den andra; kanske inte helt, analysen har utvecklats och mognat till en högre komplexitetsgrad i det senare verket, men det politiska läget har också förändrats – försämrats, kan vi säga med da Empoli. Vad vi står inför är ett skifte i världens elitskikt, där en uppsättning makthavare ersätts av en annan. Om Kaosmakarna undersökte högerpopulistiska auktoritärer och de spinndoktorer som skapat förutsättningar för deras utmaning mot ett liberalt etablissemang så handlar Rovdjurens tid om hur utmanarna nu förskansar sig vid makten genom en allians med techoligarker.
År 2019 ville da Empoli varna för ett paradigmskifte från vad han med en metafor från fysikens värld beskrev som övergången från en ”newtonsk” politik till en ”kvantpolitik”, från systemisk ordning och lagbundenhet till osäkerhet och systemisk oförutsägbarhet. År 2025 situerar da Empoli sig själv metaforiskt som en aztekisk skrivare, nedtecknande förloppet kring de spanska conquistadorernas ankomst, i syfte att, som han i inledningen formulerar det, “fånga stämningarna i den gamla världsordningens dödsögonblick och åskådliggöra den nya ordningens järngrepp”. Det är inte helt klart hur inledningens pessimistiska ton är tänkt att spela mot essäns slutord om att ”kampen går vidare”.
Inte heller är det helt klart vad kampen gäller. På den ena sidan står ”den gamla” eliten, från Davos, med sina teknokrater. På den andra står deras utmanare, en ny elit av auktoritärer, “borgianer” med da Empolis ord (efter hertigen Cesare Borgia, 1475–1507, en figur i och inspiratör till Machiavellis Fursten), tillsammans med de teknologer som bygger och underhåller deras plattformar och mediesystem.
Det är förstås en välbekant konflikt och da Empoli positionerar sig helt öppet som tillhörande den gamla Davos-ordningens ”azteker” i relation till techoligarkernas conquistadorer. Detta är en del av vad som gör hans författarskap intressant: här framträder världsbilden hos ett visst skikt och en specifik typ av liberal-demokratisk intellektuell särskilt tydligt. Men något är påtagligt – och eventuellt symptomatiskt – frånvarande i da Empolis analys: folket.
I sig är detta inte så konstigt. Den ordning han vill försvara (eller eventuellt sörjer) hade i allt väsentligt redan gjort sig av med medborgarnas aktiva deltagande som en del av sitt politiska liv. Sedan 30 år tillbaka har västerländsk demokratisk politik i stort sett reducerats till opinionsmätningar, fokusgrupper och PR-kampanjer. Det är inte folket som bedrivit politik, utan ledare som regerat genom att samla majoriteter kring mitten.
När da Empoli överhuvudtaget reflekterar över eventuella sociala förutsättningar för conquistadorernas framgångar erkänner han vid en handfull tillfällen förekomsten av en berättigad folklig oro över ekonomisk utsatthet, men understryker att det inte räcker som förklaring till dagens situation. Inget tyder på att han alls registrerat hur ”rovdjuren” med hjälp av sina teknologer etablerat sig i systemet genom innovationer inom en form av politik som frambringats av Davos-teknokraterna själva.
Ett viktigt element för den nya elitens maktutövning består, hävdar da Empoli på iögonenfallande svag empirisk grund, i att frammana majoriteter ur ytterlighetspositioner till höger och vänster genom systematiskt suggererande av antisystemisk vrede. Men det är ju bara en variant på den toppstyrda demokrati förstådd som en marknad för åsikts- och förslagsutbud snarare än aktivt medborgarvälde som gradvis etablerats i västvärlden under de senaste 30–40 åren. Att da Empoli fascineras av sina studieobjekt är inte så märkligt: de är hans egen förvrängda spegelbild, bara våldsammare, mer hänsynslösa – och mer framgångsrika. He who can, does; he who cannot, teaches, som George Bernard Shaw uttryckte en gammal sanning.
Även i detta liknar da Empoli förstås den tidvis landsförvisade före detta diplomaten Machiavelli. Men han påminner också om en senare strömning i italiensk politisk teori. Kring tiden för demokratins genombrott uppstod i Europa en reaktion bland intellektuella som med stigande oro, ofta utifrån ursprungliga sympatier för liberala och socialistiska rörelsers mål, tyckte sig se att den nya ordningens etablering bara innebar ett skifte av eliter. Ur resignation formulerade tänkare som Vilfredo Pareto, Gaetano Mosca och Robert Michels, ibland beskrivna som ”nya machiavellianer”, vad som brukar kallas ”den italienska elitteorin”. Oligarki, fåmannavälde, var enligt dem inte ett tillfälligt historiskt moment, utan en järnlag för mänskliga samhällen. För att göra en lång historia kort skapade teorin dåliga förutsättningar för antiauktoritär praktik.
Det är förstås möjligt att diskutera om utvecklingen av 1900-talets massdemokrati motsäger eller bekräftar elitteorins förutsägelser, men idén om ett i sitt eget styre delaktigt folk var central i etablerandet av den ”regelbaserade världsordning” som da Empoli och hans gelikar så starkt omhuldar. Frågan vi egentligen står inför är kanske inte om och hur den liberala ordningen kan överleva rovdjuren och teknologerna, utan om och hur det liberala ledet i “liberal demokrati” kan överleva utan det demokratiska.
Mario Tronti, en betydande politisk intellektuell och kamrat till da Empoli från Partito Democratico, konstaterade mot slutet av sitt liv att c'è populismo perché non c'è popolo – ”det finns populism därför att det inte finns något folk”. Det är en insikt i överensstämmelse med slutsatser sedan länge dragna av forskare som Peter Mair och Robert Putnam, vilka utförligt skildrat partisystemens urholkning och civilsamhällets försvagning i västerländska demokratier och varnat för följderna.
Deras slutsatser påminner om tematiken från Machiavellis så kallade ”andra bok”, som i svensk översättning fått namnet Republiken. Machiavellis ärende där var inte frågan om furstemaktens teknik, utan upprätthållandet av medborgaranda för kollektivt agerande. Vilken Machiavelli som ställer rätt frågor till vår tid är en fråga om perspektiv, men perspektivet bestämmer också vad man ser och därför vilka problem som blir synliga. I förlängningen handlar det om föremålet för det möjligas konst, politiken.