Vi suktar efter sanning och autenticitet. Vi frossar i det. Den verkliga, sanna berättelsen har en mycket stark position på den svenska bokmarknaden, och även om många av de verklighetsförankrade verk som publiceras är svenska, så märks den autofiktiva strömningen definitivt även i den översatta litteraturen. Mycket av det är väldigt bra – jag tänker till exempel på Tolk av Maja Lee Langvad (i översättning från danska av Johanne Lykke Naderehvandi och Kristofer Folkhammar, ellerströms förlag) eller Fars rygg av Niels Fredrik Dahl (i översättning från norska av Gun-Britt Sundström, Natur & Kultur) – så märker jag när 2025 går mot sitt slut att jag under året har lockats av andra sorters berättelser. En annan verklighet.
Jag verkar ha blivit lite – om inte trött, så åtminstone lite mätt på ”huvudpersonen har samma namn som författaren”, självbiografier och ”baserat på verkliga händelser”. I stället har jag fångats av böcker som låter fiktionen göra något med verkligheten. Omskapar den. Böcker som förhåller sig till samtiden och historien – även platsen och naturen – genom det overkliga. Och genom det skenbart ”naturliga”.
En roman som verkligen utnyttjar fiktionens och språkets möjligheter, kanske framför allt för att skildra en plats och ett (ur)folk, är Tanya Tagaqs Spricktand (i översättning från engelska av Nika Abiri, Tranan). Det är en coming-of-age-historia, som i och för sig har autofiktiva drag, men som samtidigt är så rå, drömsk och språkligt virvlande att den blir något eget. ”Overkligt” behöver inte betyda att det som skildras är mindre sant.
Spricktand utspelar sig i norra Kanada, Nunavut, på 70–80-talet, där berättarjaget växer upp som inuit. Hon verkar leva mitt emellan världar – i utsattheten och spriten, men också i traditionerna, myterna och naturen. Tagaq varvar realistiska vardagshändelser med lyrik och övernaturliga upplevelser (eller är de verkligen det?) där gränserna mellan människa och djur suddas ut, likaså mellan det jordiska och det magiska, gudomliga.
De undanglidande bilderna, det prosalyriska språket och de många kulturella markörerna gör det till en utmanande text att översätta. En del kapitel är rena dikter, och där vågar Nika Abiri vara fri, ändra ordklasser och skruva om betydelsen, och den strategin spiller även över till prosan. Enskilda översättningsval känns först märkliga – men tar man ett steg bakåt upptäcker man att romanen är helgjuten på svenska, omöjligt att lägga ifrån sig och slående vackert skriven.
En annan roman som verkligen fångar en plats är Irène Solàs Jag gav dig ögon och du såg in i mörkret (i översättning från katalanska av Ellinor Broman, Tranan), som utspelar sig i de katalanska skogarna och bergen. Gamla Bernadeta ligger för döden på gården Mas Clavell, och samtidigt som familjen vakar över henne samlas gårdens redan bortgångna kvinnliga invånare för att möta henne när hon väl tar steget över till andra sidan.
Solàs berättelse rör sig över många generationer, mellan levande och döda, nutid och dåtid överlappar varandra. Det finns en kronologi, men den är lika mångfacetterad som det mänskliga minnet – en berättarteknik som förstärker känslan av hur tiden alltid går framåt, men att det som hänt samtidigt aldrig riktigt försvinner. Allt som hänt finns kvar, i lager på lager. Språkligt är det rått och sinnligt – det dignar av döda getter och kroppsvätskor. Själva gården, huset, är nästan en egen gestalt, ”nedborrat i marken som en fästing”. Döden är ständigt närvarande, liksom människans kapacitet till både ondska och kärlek.
Precis som Tagaq flätar Solà även in folktro och sägner i berättelserna. Djävulen dyker upp i köksträdgården invid Mas Clavell och gårdens kvinnor utövar olika gudsförgätna riter. Inte sällan sensuella, precis som berättaren i Spricktand, vars liv förändras efter att hon blivit ett med norrskenet ute på isen.
Naturen och vår relation till den går ofta hand i hand med att skildra folk, kultur och ursprung. Som de storslagna upplevelserna på isen i Spricktand, eller den katalanska gården i Solàs roman. Liknande drag finns även i Alexis Wrights Praiseworthy (översättning från engelska av Jesper Högström, Norstedts), som också skildrar en plats (Australiens norra kust) och ett urfolk på ett så språkligt lekfullt och komplext sätt att jag får spara den utläggningen till ett annat tillfälle.
Man behöver inte ens anstränga sig för att ta på de ekokritiska, postkoloniala läsglasögonen, de liksom manifesteras på näsryggen vare sig man vill eller ej. Tankarna vandrar till klimatkrisen, urfolkens situation och globaliseringens pris – och naturen som både magisk och exploaterad.
Den första novellen i samlingen Ni lyser i mörkret av bolivianska Liliana Colanzi (i översättning från spanska av Hanna Nordenhök) skildrar en grotta och de människor och djur som besöker den under tidens gång. Novellen är en slags gestaltning eller fantasi om evolutionen, och vi möter allt från nya fladdermusarter som uppstått och sedan dött av ”ett virus som färdats ända från Europa i näsan på en dominikanermunk”, till rivaliserande byars ”Romeo och Julia”.
Alla Colanzis noveller tangerar det overkliga, spekulativa – en framtidsvision eller en alternativ, mer skruvad version av verkligheten. Allra bäst är det när hon i novellen ”Atomito” skildrar ett antal ungdomar i en stad intill en kärnkraftsreaktor. De kämpar i en senkapitalistisk gigekonomi och ses en kväll för att umgås när ett blixtnedslag får oanade konsekvenser. Läsaren fångas direkt av en av de inledande bilderna, där kärnkraftsanläggningens maskot Atomito återfinns på en kolonialmålning av Jungfru Maria som ett berg från sjuttonhundratalet: ”en vanlig maskeringsstrategi bland urfolkskonstnärer för att smussla in motiv ur Pachamamakulturen i den kristna ikonografin”.
Genom att vända och vrida på tiden och smyga in smarta detaljer bygger Colanzi upp en trovärdig och svindlande värld på bara några få sidor, och lyckas liksom Tagaq och Solà på så vis gestalta en plats, dess folk, historia och förtryck – och kanske en (inte särskilt ljus) framtid.
Jag läser inte spanska eller katalanska och kan inte avgöra vilka översättningsstrategier Hanna Nordenhök – eller tidigare nämnda Ellinor Broman – har använt. Det jag kan säga är att jag är tacksam över att vi har översättare som kan förmedla den latinamerikanska boomen av strålande kvinnliga författare från de senaste åren, och att jag har njutit av att läsa de svenska översättningarna.
Detsamma tänker jag kring Anders Karlsson och Okkyoung Park som översatt sydkoreanska Bora ChungsFörbannad kanin (Tranan) – att det finns översättare mellan ett så litet språk som svenskan och koreanska har inte alltid varit en självklarhet. Tidigare verk av Nobelpristagaren Han Kang har till exempel översatts via engelskan, och även om en indirekt översättning inte måste innebära att det är en dålig sådan, är det ändå en ynnest att slippa den. Översättarduon har också översatt Kangs novellsamling Fyra berättelser (Natur & Kultur) i år, där bland annat den tidiga novellen ”Min kvinnas frukt” ingår, som på alla vis förebådar den senare succén med Vegetarianen, där en kvinna som vantrivs i storstaden sakta blir allt mer… grön.
Kang är – vilket Nobelpriset såklart hintar om – mycket läsvärd, men ärligt talat föredrar jag Chungs rappa vändningar och groteska inslag. Flera av novellerna för tankarna till mörka sagor, både i struktur och tema. Som i ”Fällan”, en gestaltning av girighetens förfall, där en man upptäcker att hans barn blöder guld, eller titelnovellens förbannelse i form av en kaninlampa. Samtidens teknologi blandas med något som låter som gamla sägner, och påminner till viss del om Colanzi.
Men alla noveller i Förbannad kanin utspelar sig verkligen inte i vår nutida verklighet. ”Härskaren över vind och sand” är en saga i en fjärran värld och ”Ärren” utspelar sig i det förflutna. En ung pojke rövas bort av en otäck varelse och tvingas leva under hemska omständigheter i en grotta. När han väl kommer därifrån hamnar han på grund av sina särskilda egenskaper i klorna hos en man som anordnar tvekamper, för att slutligen återvända till platsen där allting började. Det hela avslutas med en fabellik sensmoral.
Medeltidskänsla hittar man också i amerikanska Ottessa Moshfeghs Lapvona (i översättning från engelska av Jessica Hallén, Modernista). Den kallas ofta för hennes svåraste – eller konstigaste – roman. Jag förstår varför. Det är äckligt, incestuöst och gränslöst. Ofta är det som att läsa en av Monty Pythons riddarsketcher, fast helt utan humor.
Byn Lapvona existerar i en fiktiv medeltid befolkad av extremt osympatiska karikatyrer, från den galne enväldige härskaren Vilhelm till den vanställde unge Marek och andra mer eller mindre skruvade gestalter. En fruktansvärd torka med efterföljande hungersnöd (samtidigt som härskaren och prästen badar i en hemlig vattenreserv) drabbar byn och ställer allt på sin spets – men egentligen börjar allt med att Marek dödar sin vän, härskarens vackre son, men i stället för dödsstraff får han en plats vid hovet. Det blir starten på ett underligt händelseförlopp som kommer att förändra Lapvona för evigt. Men är förändring ens möjlig?
Medeltidskänsla eller inte – Moshfegh skriver på samtida prosa och låter berättaren komma nära personerna, men utelämnar tillräckligt för att ge läsaren otäcka överraskningar då och då. Jessica Hallén följer tätt inpå engelskan, ger svenskan ett fint flyt och faller sällan för lockelsen att välja mer arkaiska synonymer.
Jag vet inte ens om Lapvona är särskilt bra, men jag har ändå svårt att lägga ifrån mig den. Och det finns en poäng i att ibland läsa sådant som tvingar en att gräva efter mening. Kanske är de medeltida nidbilderna en gestaltning av ett begränsat samhälle som inte klarar av att se bortom de system som redan styr, trots att de för en utomstående är helt fruktansvärda och orimliga?
Även i Segertorget av Alhierd Bacharevitj (i översättning från belarusiska av Stefan Eriksson, Ersatz förlag) lyckas en man göra en klassresa med hjälp av en brottslig lögn inför hovet. Ljoska Spole återvänder till sin stad från ett krig, med bud från kungen om arméns förlust. På vägen berättar en ung kvinna att regenten som sitter på tronen beordrat att döda den som kommer med dåliga nyheter. Så i stället för att tillkännage rikets nederlag, bestämmer sig Ljoska för att bli en segerns budbärare.
Segertorget är en tät historia som väcker intressanta frågor kring värdet av information – eller kanske snarare undanhållandet av den – och vad det kostar att vara den som har kunskap. När historien är tänkt att utspela sig vet vi inte. Det är inte en exakt historisk skildring. Snarare närmar vi oss en allegori, en spegling av vår tids stora frågor i en annan, förfluten epok. Och frågan om det isolerade, instängda samhället från läsningen av Lapvona är central även här.
En annan författare som likt Moshfegh använder medeltida schablonbilder, om än med en något mer positiv ton, är schweiziske Christian Kracht i Air (i översättning från tyska av Anna Bengtsson, Ersatz). Till skillnad från Lapvonas frossande i det mörka, otäcka, har Air en ton som för tankarna till en mildare, mer barnvänlig saga.
Paul jobbar med inredning, med att skapa en perfekt yta åt sina kunder. Att följa honom är ett frosseri i olika kulörer, texturer och former, från huset där han bor på Orkneyöarna, vidare till Stavanger där han ska träffa grundaren till en kreddig tidskrift. I Norge sker något märkligt och han förflyttas från sin tid och värld till en helt annan, medeltidsliknande plats. Overkligheten kliver alltså in i fiktionen även här, även om jag måste erkänna att själva försvinnandet och premissen bakom det är det minst övertygande i romanen.
I den andra världen (eller vad det nu är) möter han den unga flickan Ildr och de båda börjar jagas av en hertig. Det är en äventyrssaga där de två tvingas ge sig av på en resa mot Ishavet, genom en natur som känns som en gestaltning av färgerna som Paul brukade inreda med: grönskande skogar, en oblekt fårullsmatta eller grå klippor som verkar sträcka sig till horisonten, som att låta ”millennial grey” bli kuliss i en sagovärld.
Återkommande teman är universums dimensioner, ytlighet och den klassiska frågan om det goda mot det onda. Romanen är ett besök i en sagovärld där den exakta historiska perioden är oväsentlig, vilket även är en av styrkorna i Segertorget. Även de fenomen eller ord i Air som jag uppfattar som påhittade – ofta råvaror, som verbeta och khornöt – låter naturligt onaturliga på svenska, sagoinslag som bryter mot det (påhittat) historiskt realistiska, vilket självklart är översättarens verk.
Inslagen av saga och naturromantik – och utforskande av idén om den perfekta ytan – finns såklart inte bara i romaner med drag av fantastisk. De kan även vara förtäckta i en samtida miljö, som i danska Linea Maja Ernsts Bara till naveln (i översättning från danska av Felicia Stenroth, Albert Bonniers förlag).
Ett gäng bestående av småborgerliga medelklass-trettio-någonting-kompisar som lärde känna varandra när de pluggade humaniora åker till en stuga under midsommarveckan med sina respektive. Det blir en orgie i lyxiga bruncher med friterade fläderblomster och perfekt tonad himmel. Gamla känslor bubblar upp till ytan, även sådana som hittills hållits undantryckta. Felicia Stenroths översättning har otroligt fint flyt, men skorrar några gånger av falska vänner.
Romanen är väldigt samtida, en skildring av en generation i exakt vår tid, men Ernst dekorerar romanen med allusioner till både sagor och Shakespeares En midsommarnattsdröm, som den Pucklika figuren Kvitten. Allting är ett skådespel, en performance, även hur de njuter av den omkringliggande naturen, på ett närmast kokett vis. Den blir en kuliss, samtidigt som ingen av dem kan trycka undan sina innersta, köttsliga (och naturliga?) instinkter.
Har vi, efter århundranden av att försöka kuva och styra naturen genom monokulturodlingar, hårt skogsbruk och gruvdrift, med intensiv forskning om alla dess minsta beståndsdelar, gått varvet runt och kommit tillbaka till att skrämmas av naturen och se den som besjälad? Som en saga, något magiskt? Vi har tagit naturen för given, eller trott att vi kan kontrollera den, och som ett resultat av det står vi nu inför förändrat väder, naturkatastrofer, och – i det lilla – dyrare kaffe och romantiserande instagrambilder.
Och i svallvågorna kommer fler skildringar där naturen får eget liv – som till exempel i Spricktand eller Ni lyser i mörkret – och andra som riktar fokus mot vädrets och klimatets makt över våra liv, och vad människan är beredd att göra för att behålla den lilla kontroll de har kvar, som i Lapvona och Jag gav dig ögon och du såg in i mörkret. Eller berättelser där det verkar skymta en längtan efter en svunnen tid, en syn på naturen som magisk, kanske just för att vi aldrig riktigt kan ta makten över den, som till exempel i Air och Bara till naveln.
Översättningar är en stor och betydelsefull del av den svenska bokutgivningen, vilket gör ”översättningsåret” nästintill omöjligt att fånga. Jag har bara försökt följa mina egna spår under året och undersöka den läsning som jag själv valt. Det finns säkert andra översättningar från året som var bättre, mer inflytelserika, än de jag nämnt här, men det var de här böckerna som jag drogs till. Det groteska och det sagolika. Det verkliga och det overkliga. Gränserna som suddas ut. Inte som en verklighetsflykt – snarare tvärtom. För mig har det uppenbart påhittade känts som ett intressantare sätt att skildra verkligheten, både då och nu. I slutändan var det alltså ändå autenticitet och sanning som jag suktade efter, om än i en annan form. Kanske säger det mer om mig än om samtiden.
Listan på titlar bekräftar i alla fall något jag redan vet: hur mycket översatt litteratur ger oss. Nya världsperspektiv, inblick i andra platser och kulturer, men också nytt liv till det svenska språket och den svenska litteraturen – under ett varv runt solen. Och jorden.
Litteratur
Tolk, Maja Lee Langvad, Ellerströms förlag (2025), övers. Johanne Lykke Naderehvandi och Kristofer Folkhammar
Fars rygg, Niels Fredrik Dahl, Natur & Kultur (2025), övers. Gun-Britt Sundström
Spricktand, Tanya Tagaq, Tranan (2025), övers. Nika Abiri
Jag gav dig ögon och du såg in i mörkret, Irene Solà, Tranan (2025), övers. Ellinor Broman
Praiseworthy, Alexis Wright, Norstedts (2025), övers. Jesper Högström
Ni lyser i mörkret, Liliana Colanzi, Wahlström & Widstrand (2025), övers. Hanna Nordenhök
Fyra berättelser, Han Kang, Natur & Kultur (2025), övers. Anders Karlsson och Okkyoung Park
Förbannad kanin, Bora Chung, Tranan (2025), övers. Anders Karlsson och Okkyoung Park
Lapvona, Ottessa Moshfegh, Modernista (2025), övers. Jessica Hallén
Air, Christian Kracht, Ersatz (2025), övers. Anna Bengtsson
Segertorget, Alhierd Bacharevitj Ersatz (2025), övers. Stefan Eriksson
Bara till naveln, Linea Maja Ernst, Albert Bonniers förlag (2025), övers. Felicia Stenroth