Alaa Alqaisi är en palestinsk översättare, författare och forskare från Gaza. Hon brinner för litteratur, språk och berättandets kraft att överbrygga kulturer och vittna om levda verkligheter. Hennes arbete har publicerats i ArabLit och i ArabLit Quarterly, där hon fokuserar på litterär översättning och berättelser om motstånd och överlevnad. Hon är doktorand vid Trinity College i Dublin.
Översättning: Catharina Thörn
Alaa Alqaisi. Bild: privat
Den palestinska översättarens dubbelliv
Alaa Alqaisi
I. Översättaren som vittne till den värld som försvinner
Att vara en palestinsk översättare är att bli en förmedlare mellan en värld som håller på att försvinna och en som oftast vägrar erkänna dess försvinnande. Det är att bära röster över tystnadens avgrund; att smuggla mening förbi de språkliga och politiska förvrängningarnas barrikader, att vägra låta sin historia utplånas genom att se till att dess ord inte dör med dess folk. Översättaren transkriberar inte bara ord – de arkiverar förlust, dokumenterar utplåning och säkerställer att även vittnesmål som inte är mer än sköra viskningar når världen bortom belägringen.
Översättning är, i synnerhet i dagens Gaza, inte bara en intellektuell övning. Den är ett medel för överlevnad och ett vapen mot glömska. Att översätta från Gaza är att skildra inte bara folkmordet, utan också de vardagliga ögonblick som kriget försöker utplåna: doften av apelsinblommor före en flygräd, böneutropet som svävar över en stad som kanske inte finns nästa morgon, ett barns röst som reciterar poesi i ett klassrum som snart kan vara förstört. Dessa detaljer gör motstånd mot belägringens avhumanisering och vägrar låta Gaza existera enbart som en abstraktion av lidande.
I essän ”Översättarens uppgift” skrev Walter Benjamin att den sanna översättningen ger texten ett nytt liv – inte bara för att den överför betydelser utan också för att originaltextens överlevnad säkras. Men vad betyder ett nytt liv när originalet ligger under rasmassorna? När poeten har blivit mördad, när hemmet har förstörts, när författaren till texten inte längre lever för att se hur dennes ord korsar gränsen till ett annat språk? För den palestinska översättaren är detta inte teoretiska frågor utan akuta, trängande och obönhörliga frågor. Berättelserna jag översätter kommer inte från arkiven. De har räddats från förstörda hem, är skrivna i utrymmet mellan flyganfall, och har burits av andetagen hos dem som kanske inte lever för att åter berätta dem.
Världen har alltid krävt att palestinier ska översättas innan de kan bli hörda. Det har aldrig varit tillräckligt för en mor att ropa sitt barns namn efter ett flyganfall; hennes sorg måste först bli mjukare, medierad, och göras lättsmält för en värld som skulle föredra att tragedierna ramades in i humanitära rapporter och passivt skrivna rubriker. Men jag vet vad som händer när berättelser får behålla sin ursprungliga form, och vägrar att anpassa sig till de krav som en översättning ibland ställer. De ignoreras. De ses som alltför råa, akuta och obekväma. Världen kommer alltid att välja de berättelser som bevarar känslan av stabilitet snarare än de som osäkrar den med störningens fulla kraft. Och så blir översättning inte bara en fråga om nödvändighet utan också en etisk kamp: att hitta ett språk som både gör motstånd mot försvinnande och domesticering, som låter smärtan förbli ofiltrerad samtidigt som den försäkrar sig om att korsa de språkliga checkpoints som bestämmer vilket lidande som är erkänt och vilket som avvisas.
Jag har levt i denna spänning under arbetet med alla berättelser som jag har översatt. I ett kollektivt bokprojekt för Arablit översatte jag Mohammed Taysirs berättelse ”Måsar i väntan på en strand som aldrig kommer”. Det är en berättelse som följer en fördriven man som ser en liten flicka sitta tätt intill sin mor i framsätet på en lastbil med boskap. Hennes hår var smyckat med små blommor. I den arabiska originaltexten var hennes blå klänning ”på väg att gå i blom” – ett finstämt verb som fångar ögonblicket av frusen skönhet förstörd av lastbilens kvävande dieselrök. Under översättandet tvekade jag, då frasen riskerade att förlora sin tyngd på engelska. Det arabiska uttrycket var tydligt: klänningen, barnet och framtiden. Allt som förnekats att stå i blom. Men i engelsk översättning – kunde jag lita på att läsaren skulle känna det? Eller, skulle de bara ögna förbi på det sätt människor bara kastar ett öga på de tragedier som inte är deras egna.
Hur skildrar man sorg på ett språk som har tränats att neutralisera den? Hur överförs sanningen om ett utplånat hus till språkbruk som sedan länge normaliserat dess förstörelse? Varje språk har sina gränser, men engelskan – och i synnerhet den engelska som används i de traditionella mediernas diplomatiska uttryck och narrativ om två sidor – är noggrant konstruerat att beröva palestinskt lidande dess handlingskraft. Massakrer reduceras till ”plötsliga upptrappningar” och belägringar till ”säkerhetsåtgärder”. Att översätta Gaza till detta språk är att bekämpa de strukturer som har designats för att dölja dess realitet. Detta är den palestinska översättarens exil: ett existera mellan två världar och inte tillhöra någon av dem.
Även när jag översätter vet jag att språket självt är en slags exil. Jag är fångad mellan det arabiska språket – språket för sorg, intimitet och oöversättlig omedelbarhet – och engelskans diplomati, distans och prydligt kategoriserande våld. På arabiska är tyngden av förlusten uppenbar. En mor ”förlorar” inte sitt barn, hon är sörjande, förkrossad, bruten. Men i engelskan känns förlust som något passivt, kliniskt – något som händer. En bomb träffar, huset kollapsar, barnet är dödat – som om ingen är ansvarig. Att översätta är att vara i kamp mot dessa strukturer – att vägra ockupationens grammatik, och med kraft skapa agens i de meningar som är skapade för att radera det.
II. Etiken i att översätta krig
Att översätta har alltid varit en slags förräderi. Den italienska uttrycket ”traduttore, traditore” – översättare, förrädare, antyder att något alltid går förlorat, att mening förvrängs när den överförs från ett språk till ett annat. På liknande sätt talar Walter Benjamin i ”Översättarens uppgift” om att översättning är en process som med nödvändighet omformar originalet, där betydelsen aldrig enkelt överförs utan i stället återskapas, omformas och omtolkas. Men för den palestinska översättaren är insatserna högre och förräderiet mer riskfyllt: översättningen är en kamp om betydelser, en laddad förhandling där varje ord blir ett etiskt dilemma och varje mening en konfrontation med makten.
Att översätta Gaza innebär inte bara att söka efter de rätta orden utan också söka efter de öron som är villiga att lyssna. Översättaren befinner sig i ett outhärdligt spänningsfält mellan den råa, akuta sanningen och den globala diskursens snäva gränser som betingar ett reflexmässigt tillbakadragande. Det räcker inte att bara vara korrekt, sorgen måste vara formad för att passera in i den värld som har tränats för att titta bort. Det är inte bara en fråga om lingvistisk omvandling. Det kräver en särskild förmåga att uthärda över tid; ett trotsets arbete. Uppgiften är inte bara att finna ett språk utan att bevara förtvivlan utan att den blir tandlöst. Att inte låta våldet som krossar ett hem bli en metafor, eller ett barns död bli statistik. Översättning blir här en form av motstånd; ett sätt att bära minnet in i en värld som är redo att glömma, att insistera på att trots att originalets smärta är oöversättlig så måste den fortfarande höras.
Få förstod denna börda bättre än Refaat Alareer, poeten, läraren och redaktören vars liv och arbete förkroppsligade det akuta behovet av att vägra tystnaden. Som en ledande litterär röst från Gaza var han inte bara en författare med extraordinär klarhet utan också en redaktör för röster som alltför ofta tystas av krigets dimmor och medias filter. I sin nyskapande antologi Gaza writes back samlade han berättelser, inte för att dessa skulle göra Gaza tilltalande eller vinna internationell sympati. Syftet var mer riskabelt: att utan ursäkter skapa en direkt närhet. Författarna han samlade lät sig inte översättas för andras bekvämlighet; de krävde det narrativa utrymme som så länge förnekats dem. Deras berättelser trotsade humanismens passiva och trygga vokabulär. De talade inte i abstrakta termer utan med det direkta språkets skarpa närvaro: om hem som bombas om natten då barnen sover, om älskande som skiljs åt av checkpoints, om drömmar som skjuts i sank av drönare. Alareers vision var att inte estetisera eller försöka universalisera Gazas smärta genom metaforer. I stället ville han insistera på rätten att tala rättframt, att dokumentera utan förvrängning. Han vägrade att låta den palestinska smärtan förpackas på nya sätt för att den ska bli enklare att förstå. Hans övertygelse var fast: palestinska författare måste inte översätta sin verklighet till något mer acceptabelt, de behöver höras på sina egna villkor. Hans berättelser var inte rådata för politiska argument eller humanitära ömkanden; de var litteratur, akut och obestridlig.
Vad som gjorde Alareers arbete oersättligt var inte att det gjorde Gaza mer läsbart för världen: utan att det gjorde undanflykter omöjliga. Hans berättelser bad inte om att bli förstådda med främmande måttstockar. De krävde att bli lästa på egna villkor. Och kanske var det därför han blev en måltavla. Mordet på honom innebar inte bara dödandet av en älskad författare och lärare. Det var en riktad attack mot själva språket – ett överlagt försök att släcka rösterna från ett folk som vägrar att vara tysta. Men Alareers arbete består. Varje översatt mening, varje sida som bärs bortom blockaden är en akt av motstånd. Inte bara mot glömskan utan också mot de villkor under vilka palestinier tvingats att tala.
Det som står på spel med översättning sträcker sig bortom Gaza och Palestina – in i de bredare kamperna hos de koloniserade och fördrivna, där språket alltid har varit minerad mark. I boken Från exilen skrev den palestinske intellektuelle Edward Said att exil inte bara är ett tillstånd av fördrivning. Exilen medför också ett "kontrapunktiskt medvetande": ett tillstånd där man ständigt måste röra sig mellan flera världar, och leva i spänningen mellan längtan efter ett förlorat hemland och nödvändigheten att uttrycka denna förlust på språk som inte är ens egna. Den palestinske översättaren befinner sig på denna spricka, balanserande över klyftan.
Ändå är översättning inte bara en förteckning över förluster; det är också en handling som återerövrar – en vägran att låta språket dikteras av ockupationsmakten. Översättningsarbetet – särskilt från arabiska till engelska – är i sig politiskt, eftersom det stör de språkliga hierarkier som avgör vilka röster som får höras och vilka som tystas.
När Mahmoud Darwishs poesi översätts så förs inte bara det palestinska lidandet in i den globala litteraturens sfär; den utmanar också de strukturer som förvisar den palestinska identiteten till marginalerna. ”Vart går vi efter den sista gränsen?” frågar han sig i ”Jorden tränger undan oss” – en fråga som hemsöker alla fördrivna folk och individer i exil vars liv bestäms av gränser som de själva inte har valt. Genom att bära orden över språkgränser ser översättaren till att frågan förblir obesvarad och fortsätter att eka, och kräva svar från en värld som föredrar att ignorera den.
Själva handlingen att översätta palestinska berättelser till engelska – den tidigare kolonialmaktens språk, språket hos de nyhetskanaler som porträtterar Israels ockupation som en ”konflikt”, och det språk som sedan länge varit ett verktyg för imperier – väcker obekväma frågor. Kan förtryckarnas språk till fullo rymma de förtrycktas sanning? Gör engelskan den palestinska sorgen mindre djup, eller alltför abstrakt, fråntas den sin angelägenhet? I boken Decolonising the Mind argumenterar forskaren Ngũgĩ wa Thiong’o för att språket inte är neutralt, att skriva på kolonisatörens språk är att slåss inom en struktur som är designad för att undertrycka och förvränga. Den palestinska översättaren måste därför föra en ständig kamp: att undergräva, omforma och smuggla betydelse genom sprickorna i ett imperialistiskt språk som aldrig var avsett att bära den.
III. Översättarens dilemma: Vem lyssnar?
Den mest smärtsamma frågan jag måste ställa mig är inte huruvida jag bör översätta utan om någon kommer att lyssna. Jag tänker på Elias Khourys Solens port, där berättaren håller en monolog för en man som ligger i koma. Han berättar Palestinas historia som om själva orden var nog för att återbörda mannen till livet. Det är så översättning ibland känns – som att tala in i ett tomrum, berätta om förlust för en värld som förblir oberörd. Som palestinsk översättare är jag alltid medveten om hur mina ord kommer att bli mottagna, jag balanserar mellan att berätta sanningen och att försäkra mig om att sanningen blir hörd.
Palestinier översätter av nödvändighet – tystnad är den slutliga utraderingen. Men översättning är ingen neutral handling – den är genomsyrat av maktens våld. Den palestinska översättaren hanterar inte bara språkliga utmaningar; den kämpar mot de strukturer som bestämmer om deras ord kommer att bli hörda, förvrängda eller ignorerade. Jag har sett de engelskspråkiga nyhetsrubrikerna reducera en bombning av ett flyktingläger till ett ”luftangrepp som dödade civila” – en fras som osynliggör agens och ansvar. Och när jag sätter mig ned för att översätta ett vittnesmål eller en novell från arabiska till engelska så vet jag att jag inte översätter till ett blankt papper; jag översätter till en diskurs som redan är präglad av eufemism och undvikande. Det är ett verkligt etiskt dilemma. , För att vara sann mot det arabiska originalet måste jag ofta brottas med engelskans neutrala normer, som föredrar passivform framför klarhet, offerskap framför motstånd. Och om jag återger rösten så som den är – arg, anklagande, tydlig – riskerar jag att översättningen blir avfärdad som för politisk eller snedvriden. Men om jag mildrar tonen så riskerar jag att reproducera de strukturer som tystar oss. Jag balanserar på en tunn lina mellan osynliggörande och anklagelse – att försöka bevara sanningen i ett språk som inte alltid är redo att ta emot den.
Därmed befinner jag mig i det som W.E.B. du Bois beskrev som ett dubbelt medvetande – med en medvetenhet om hur man är sedd i världens ögon sida vid sida med ett inre jag som världen vägrar att erkänna. Den palestinska översättaren tillhör två sfärer men är inte helt hemma i någon av dem; alltför djupt involverad i krigets omedelbarhet för att kunna inta den neutralitet som förväntas, och ändå alltför distanserad av översättningens krav för att helt kunna leva i lidandets råhet. För att översätta Gaza krävs att den egna smärtan översätts samtidigt som man måste lyckas med den omöjliga uppgiften att göra den läsbar för dem som aldrig helt fullt kan förstå den.
Frågan dröjer sig kvar: Vem lyssnar? Kommer dessa ord, burna över språkliga och kulturella gränser, att landa någonstans bortom de som redan vet och sörjer? Eller konsumeras de som ett skådespel, en tragedi – ännu ett bidrag till de palestinska lidandets arkiv som världen observerar med medlidande men utan att gå till handling? Den palestinska översättaren håller hårt fast vid övertygelsen att så länge orden finns kvar, så länge namnen uttalas och dikterna reciteras, så har Gaza inte blivit utraderat. Ändå kvarstår rädslan: är världen villig att lyssna, eller talar vi bara rakt in i sorgens ekokammare?
Under kriget i Gaza översatte jag röster som annars hade förlorats, ord som om de hade förblivit på arabiska kanske aldrig nått bortom rasmassorna ur vilka de uppstod. I samma volym som flickan, vars klänning var nära att blomstra innan röken kvävde den, drömmer ett annat barn om att tvättas ren tillsammans med familjens smutstvätt. Fatima Hassounas ”Jag har förlorat önskan att drömma” rör sig annorlunda, skiftar mellan surrealism och realism, mellan en bekant hemmiljö och existentiell fasa. Fångad mellan dröm och vakenhet undrar hennes huvudkaraktär om också hon kan läggas i den tvättmaskin som hennes mor fyller med kläder. Hon längtar efter att bli ren från kriget, att bli urvriden som en blöt skjorta. Den barnlika, oskyldiga tron att en tvättmaskin skulle kunna rena henne från krigets fläckar möts av den förkrossande sanningen att varken en maskin eller en mors händer kan göra det redan skedda ogjort.
När jag arbetade med denna text kämpade jag med de sista raderna: ”Världen, en gång så liten i min hand, har glidit mig ur händerna. Och i någon dröm – jag vet inte vilken – förlorade jag det liv jag en gång haft.” Det handlade inte bara om att finna de rätta orden utan överföra tyngden av det som meningarna vägrade att säga. Jag frågade mig själv: kan engelskan bära arabiskans påtagliga fysiska kraft, det sätt på vilket den kräver ett förkroppsligande? Kommer metaforens tyngd att förbli intakt eller kommer den att upplösas i något alltför abstrakt, alltför distanserat? Dessa berättelser dokumenterar inte bara kriget; de ställer frågor som saknar svar och smärtar ända in i märgen på varje fördriven palestinier. Taysirs vandrande huvudkaraktär frågar till exempel: ”Var Gaza någonsin så här vackert? Eller romantiserar de fördrivna alltid det de har förlorat?” Med dessa frågor fångar han exilens grymma paradox: att förlora en plats är att se den med en klarhet som aldrig var möjlig medan man fortfarande bodde där. På samma sätt förkroppsligar Hassoundas drömmare – som vaknar upp bara för att finna sig själv i ännu en fördrivning – den ändlösa cykeln av flykt och återvändo, längtan efter ett hem som ständigt förblir utom räckhåll. När jag översatte dessa berättelser bytte jag inte bara arabiska mot engelska – jag slogs mot de strukturella barriärer som dikterar vad som är ett ”acceptabelt” palestinskt lidande. En översättning som är för rå, alltför humaniserande och direkt riskerar att ses som politisk retorik medan den översättning som är för återhållen riskerar att bidra till den utplåning som den söker förhindra. Detta är den omöjliga paradoxen för den palestinska översättaren: att göra en trogen översättning riskerar osynlighet, men att översätta strategiskt riskerar förvrängning.
Och så återkommer jag till början. Inte till den här textens början men till den plats där varje översättning av palestinsk text börjar: med den outhärdliga kunskapen om att världen kanske aldrig fullt ut kommer att lyssna, och den outhärdliga vägran att låta tystnaden få sista ordet. Att översätta från Gaza är att vandra på en bro full av trasig syntax och förstörda liv, att bära på historier som är för tunga att bära och för heliga för att tappas. Det är att tala till vinden som sällan svarar, att viska namn vars eko endast hörs av de som vågat uttala dem. Och ändå, jag talar. Jag översätter, inte för att jag tror att världen kommer att förändras utan för att avstå från att översätta vore att ge upp – att deklarera att flickan i klänningen som nästan gick i blom aldrig har existerat, att modern som höll hårt om sitt barn i lastbilen med boskap inte var verklig och att Fatima Hassounas desperata önskan om att bli rentvättad från kriget aldrig yttrats. Jag kan inte låta det hända. Jag kan inte låta deras ord försvinna i rasmassorna. Dostojevskij skrev ”i tusen kval existerar jag”. I dessa kval existerar också jag – inte som vittne utan som ett kärl. En röst. Och om de berättelser jag bär inte alltid är välkomna – om de möts med likgiltighet eller avvisande – så kommer jag ändå att bära dem, För att varje berättelse är ett motstånd. För att namnge de döda är att vägra deras försvinnande. För att skriva en mening om Gaza på engelska är att utmana den globala likgiltighetens arkitektur. Och likt en av Shakespeares hjältinnor vet jag att ”min tunga vill ge luft åt hjärtats vrede, får inte hjärtat luft, då brister det ”.
Jag vet inte om världen någonsin kommer att lyssna. Jag vet inte om dessa ord kommer att nå bortom de redan sörjandes ekokamrar. Men detta vet jag: om Gazas berättelser väntar på att bäras bortom avgrunden, kommer jag att bära dem. Om måsarna fortfarande väntar på en strand så kommer jag fortsätta att skriva dem till liv.
Litteratur:
Benjamin, Walter (1998) “Översättarens uppgift” ur Med andra ord. Red. Lars Kleberg Översättning: Lars Björman. Natur & Kultur.
Darwish, Mohmoud (1989) Färre rosor. Översättning: Marina Stagh, Hesham Barhari & Ingvar Rydberg. Orient Förlag.
Khoury Elias (2005) Solens port. Översättning: Kerstin Eksell. Leopard Förlag.
Said, Edward (2006) Från exilen. Essäer 1976-2000. Översättning: Hans O Sjöström. Ordfront.
Shakespeare, William (1997) Så tuktas en argbigga. Översättning: Britt G Hallqvist & Claes Schaar. Dramatiska Teatern.
Thiong'O, Ngugi Wa (1986) Decolonising the Mind. The Politics of Language in African Literature. James Currey.