Arendal

Karl-Ove Knausgård

Norstedts (2025)

Översättning: Staffan Söderblom

Av: Ann Ighe

Den svenska översättningen av Karl-Ove Knausgårds romansvit Morgonstjärnan är framme vid del fem: Arendal. När jag läste den första gången sammanfattade jag mina intryck så här: ”Sydnorskt 70-tal. Alkohol. Cigarettrök. Brunt. Oförmåga. Ensamhet. Stor kärlek. Vinterkyla. Bil på isen. Hela tiden tror jag att Syvert ska hamna där, under isen.”

Jag hade egentligen inte planerat att bli en av Morgonstjärnans läsare. Men Malin i min bokcirkel bestämde att vi skulle läsa den första romanen, som heter just Morgonstjärnan och en pocketbok med många sidor, berättad genom många karaktärer, blev min. I diskussionen efteråt var vi inte eniga i våra omdömen, men jag befann mig på den positiva sidan, jag var för. Jag recenserade senare den tredje delen, Det tredje riket, för Flamman. Hade då pinsamt nog fått för mig att det var den sista delen, och jag deklarerade mig otillfredsställd.

Morgonstjärnan har även blivit såväl teater som opera under åren som Knausgård har arbetat med romansviten. Den sjätte boken, Jeg var lenge død, som ännu inte kommit på svenska, tilldelades nyss det norska Kritikerpriset. Jag hämtade paketet med den boken på Willys härom dagen. Den sista boken ska jag läsa direkt på norska, hur mycket jag än har njutit av Staffan Söderbloms översättningar. Vissa saker med romanerna uppfattar jag också som just så väldigt norska; som sammanförandet av Satan och kyrkor och doften av sparsamt smaksatt ångad torsk. Samtidigt uppskattade jag utflykterna både till Sovjet/Ryssland (Vargarna från Evighetens skog) och England (Nattens skola). Flera av de tidigare romanerna är uppbyggda så att vi får historien berättad genom flera personer. Ibland korsas deras vägar, ibland inte. Men i såväl Nattens skola som Arendal möter vi världen genom en enda person, och det blir annorlunda. Jag återkommer till det.

Romansviten har ett sammanhållet tilltal, där mycket vardagsnära och psykologiskt djuplodande skildringar av människors inre liv på sina ställen infiltreras av mörker och någon slags övernaturligheter. Tidsskildringarna är omsorgsfulla. Att de svenska översättningarna alla är gjorda av Staffan Söderblom bidrar säkert till att romanerna hänger så tätt samman med varandra också på svenska. Men det är naturligtvis främst författarens verk. Man känner igen sig, genom gestalter eller teman eller cirklandet runt döden. Eller om det nu är livet som är frågan? Eller om det kanske är den vanliga uppfattningen att det finns en gräns mellan liv och död som är det författaren ger sig i kast med och uppenbarligen vill undergräva.

Det mer fantastiska draget i romanserien blev en ny upplevelse för Knausgårds läsare. Morgonstjärnan är ju lätt att förstå som den faktiska himlakropp som i den första romanen strålar varmt och inte så lite olycksbådande ned från himlen. Men också andra företeelser pekar mot eller gränsar till det skeva eller rent övernaturliga: Horder av krabbor som rör sig över en väg. Olika uttryck för det som i en annan sorts litteratur kanske skulle kallas ”namnlös skräck”. Den ihjältrampade kattungen, som i någon sorts blinkning till Stephen Kings Jurtjyrkogården, inte alls verkar vila i frid. Nästan förväntade metaldyrkande norska satanister i skogen och någon sorts religiösa dissidenter i kyrkan som tillsammans, mitt i natten, processar förlusten av sina döda, blir alla delar av en slags fantastik.

Själv blev jag lågmält exalterad över en aspekt av detta mer mystiska och fantastiska som dyker upp i tidigt i berättelsen: De där dagarna då människor verkar sluta att dö. Detta märker vi genom jobbtorkan på en begravningsbyrå. Det kommer inte in några dödsfall, trots att dagarna går. Jag tyckte verkligen att det var en intressant litterär fantasi. Men hittills har vi inte riktigt fått någon förlösning i den frågan. Alltså frågan om vad döden betyder. Eller kanske snarare, vad dess upphörande skulle betyda. Jag väntar fortfarande – om inte på svaret på den stora existentiella frågan, så i alla fall på svaret på hur en av nutidens främsta författare skulle gestalta en sådan total vändning i den mänskliga tillvaron. Men jag börjar misstänka att det i så fall är Vasjas essäbok som vi får höra om i Vargarna från evighetens skog, romansvitens tredje del, som jag borde läsa.

Kanske kan man läsa det som att alla romaner som kommit efter Morgonstjärnan utgör en slags förelöpare till den första boken. Men detta är i så fall inte heller en linjär konstruktion. I en intervju i tidskriften Vagant nr 2 -23 frågar Audun Lindholm Karl-Olov Knausgård om det inte finns väldigt tydliga tecken på vad som skulle komma att hända, där redan i början, på romansvitens ”første dag”. Knausgård svarar jakande, men utvecklar:

Tegnene er bare veldigt spredt ut. Det finnes en overgripende historie her. Men den er ikke fortalt, eller uttalt, i teksten. Den kommer till syne … litt her og der. Nettopp dét er noe jeg utforsker med disse bøkene – både hvordan man forteller på den måten, langsommt innsirklende, og hvad som kommer ut av det. For jeg vet jo ikke selv hvad som kommer til å skje, med de ulike menneskene i romanen. Og det at det er så utrolig, det som finner sted gjør at det er vanskelig å gestalte den overgripende handlingen som man pleier i en realistisk roman. Eller i en roman som man forventer å kunne lese som en realistisk roman. Så jeg sirkler det langsomt inn.

Detta långsamma innsirklende, denna litterära inflygning mot något, är kanske det stora syftet med Morgonstjärnan. Eller så finns det verkligen en kärna. En landningsplats. Så här långt gången i min läsning är jag övertygad om att min egen behållning ligger i inflygningen, inte i landningen. Och för mig var tyvärr inte Arendal det intressantaste stoppet på vägen.

Morgonstjärnan lös under varma dagar, men i Arendal som utspelar sig vintern 1976 är det kallt, mycket kallt. Spelar det någon roll om det är kallt ute när man läser en roman? Kanske ändå. Det kan vara en sinnlig upplevelse att läsa, och vintern 2026 när jag läser är det också kallt. Lyfter jag blicken ser jag det, sticker jag näsan utanför dörren känner jag det. Kylan tränger också igenom sidorna från romanen Arendal, och når mig. Kylan, och nittonhundrasjuttiotalet. Suget i prosan är bekant. Börjar man läsa fortsätter man. Men, på gott och ont får vi inte de perspektivbyten som karaktäriserar tidigare delar, eftersom Arendal är berättad ur ett subjektivt perspektiv, rakt och enkelt. Precis som i Nattens skogar är det polyfona greppet borta. Nittonhundrasjuttiotalet – några dagar 1976 närmare bestämt – är romanens nu. Det fantastiska är i denna del av serien mer lågmält än i några av de tidigare delarna. Kanske kommer det mest fram i beskrivningar av en slags déjà vu-upplevelser, där tiden har hamnat lite ur led. Och i hur inte bara kylan, utan även mörkret ges en tydlig roll: ”Mörkret föll inte, det var omvänt. Det steg.”

Romanens jag är Syvert. (Syvert den äldre, far till Syvert begravningsentreprenören, som i Arendal är en ung pojke, men som vi möter i vuxen ålder på andra ställen i Morgonstjärnan.) Syvert får problem med en bil, och blir under ett par dagar fast i Arendal, en småstad på Sörlandet i Norge. Hans mor växte upp där, och bor där nu igen. För Syvert är Arendal en plats de åkte till och besökte som barn, tillbringade skollov på. Sådana platser blir en sorts lite lätt skeva verkligheter. Mycket välbekanta, men ändå inte hemma. Här fastnar Syvert – eller rättare, där låter han sig själv stanna under några dagar. Arendal är nästan hemma, och Syvert använder denna plats för att slippa komma hela vägen hem. Varför då? Jo, för att han inte riktigt kan bestämma sig, om ganska viktiga saker. Arendal ger honom en slags andrum.

En spänningsfaktor i Arendal är väldigt klassisk, rentav banal, och den kommer ur Syverts inre liv och dialog med sig själv. Vad är kärlek? Vilken av de kärlekar han tror sig ha inom räckhåll ska han välja? Ska han stanna med Evelyn och de två sönerna? Fortsätta livet i villan, och försöka ge det en större uppmärksamhet än den han just nu mäktar med? Eller ska han lämna dem, och i stället återvända till den stora kärlek han har funnit hos Asja, i Ryssland, dvs i Sovjet. Syverts tankar om dessa två alternativ går fram och tillbaka, på ett sätt som många som har gett sig in i parrelationer och familjeliv känner igen. Vi känner igen det från våra liv, vi känner igen det från litteraturen och populärkulturen. Det är något med det vanliga här, som kanske provocerar somliga läsare lika mycket som de omsorgsfulla beskrivningarna av tillredningen av kokt fisk, eller en uppförsbacke i januari med en motor som kollapsar, som gör mig så intresserad. Det är något med det vanliga, som gör att jag tycker mig möta andras liv, men också mitt eget.

Ett exempel på hur romanen gestaltar detta med glappet och gliporna – och jag tänker mig dem nästan som fysiska rum, en marginal – mellan vad vi vet om oss själva och vad andra vet om oss – kommer mästerligt fram i skildringen av Syvert och alkoholen. Själv får jag många gånger under läsningen impulsen att säga: nej för faan Syvert, inte en öl till. Men för Syvert själv verkar en öl till eller ett glas vin till, eller ett par klunkar brännvin till alltid vara den där lilla pausen han behöver, det där andetaget som ska göra det möjligt för honom att ta nästa steg i livet. Både läsaren och människor runt om Syvert i romanen ser att det som händer är att han hela tiden halkar över gränsen till fyllan. Vi känner doften av den. Men inte Syvert själv. Han tänder nästa cigg och tar nästa öl, medan han egentligen tror sig göra något annat.

Det som är styrkan med Arendal är dessa glapp och glipor mellan Syvert och omvärlden. Det är inte bara kylan i luften, mörkret och vardagen romanen gestaltar, det är glappet. Den lilla skevhet som både skiljer oss från andra människor och kopplar oss alla samman. I Arendal, liksom i många andra verk av Knausgård, framträder insikten att vi vet mycket om oss själva, men inte allt. Liksom insikten om att vi kan veta en hel del om andra, men långt ifrån allt. Både livet, ensamheten och gemenskapen kommer på sitt sätt ur dessa skevheter, ur vad vi nästan vet om varandra.

Jag lommer inte från att jag inte riktigt vet om det är Syvert som är mannen som dör i en bil nere under vattnet i början av Vargarna från evighetens skog. Det är det väl? Det måste det väl vara! Den spänningen laddar mig under nästan hela läsningen av Arendal – och jag får aldrig landa. Jag vet inte om också det är skickligt av författaren, eller om det bara blev så. Men det håller mig på tårna. Kanske får jag veta i nästa bok. Kanske är den slutet.