Fedaa Zeyad är en palestinsk poet och bloggare, född och uppvuxen i Gaza, där hon fortfarande bor. Hon dokumenterar vardagslivet, inte minst under den pågående tragedin. Hennes debutdiktsamling utkom i Aten 2025, på både grekiska och arabiska. För närvarande arbetar hon med att dokumentera kvinnors berättelser om att förlora sina närmaste anhöriga.

Presentation och översättning av Jasim Mohamed

oförskämd kvinna

jag färgade håret
ja, mitt i förödelsen
i dammet som tränger in
genom hålen i fönstret likt skräcken
när den smyger in i mina leder

jag kokade en kopp kaffe åt mig själv
lade en ansiktsmask
satte mig framför spegeln
som om jag längtade efter
ett ansikte som aldrig gråtit
jag är en kvinna
som kriget har trängt sig in i varje detalj av hennes liv

jag är en kvinna
och kriget har trängt sig in i varje detalj av mitt liv
jag ordnar dödens kaos
i en garderob
som jag låser varje morgon

jag köper hudvårdsprodukter
som om min hud
inte vore en karta som bomber har passerat över
som om jag kunde återställa mjukheten
i en hud som tvingats bli sträv

jag tänker tatuera en liten bild
på min skuldra
lätt som en avbruten förundran
en tatuering jag flyr till
när jag glömmer mitt namn
eller när krigets minne blir för tungt

jag skapar åt mig själv ett utrymme
lika stort som en handflata
där jag lägger min parfym
min spegel
och allt som liknar ett liv

jag känner att jag är en oförskämd kvinna
hur kan jag måla naglarna
samtidigt som en annan kvinnas hand söker
efter sitt barn under rasmassorna
hur kan jag köpa läppbalsam
samtidigt som flickor lär varandra
att plocka ut splitter ur benet
med en sked
hur kan jag avbilda mitt hjärta
med ljus eyeliner
samtidigt som ljuset i ett hjärta
slocknar bredvid mig

jag förnekar inte kriget
jag bor i det
det sover vid mitt huvud
det ruskar till mig varje gång jag glömmer min rädsla
men jag,
jag vill att min skugga ska se ut som en kvinnas skugga
en skugga av hud som inte blottas i nyheterna
en jag kan gömma mig bakom
för att försäkra mig om
att jag inte har förvandlats till spillror

jag är en så fräck kvinna
att jag kastar mig in i livet
trots min uppbenbara feghet

som om jag svalt havet

jag vaknar
men morgonen
tar av sig skorna vid bröstets tröskel
utan att gå in
här
är morgonen inget löfte
utan blott ett kanske

ljuset kryper
över mitt ansikte
som en soldat som förlorat slaget
och som inte vet var han ska dö

mitt hjärta
är en fågel som kraschat mot minnets glas
panikslagen
som om bombningarna ska börja
från alla håll
och i mitt huvud
böljar tårarna
som om jag hade svalt ett hav
utan att kvävas
utan att släcka min törst

solen sträcker mot mig
en arm av glas
och molnen
hänger sina skuggor
över min panna
som ett sorgeband

jag går
men marken under mig
är mjuk
som en moders bröst
en moder som väntar i ovisshet
på att hennes barn ska komma hem
och varje blomma hon ser
gömmer under sina blad
en liten mun
som ropar:
kom tillbaka
havets flöjter flyttar in i mitt huvud
men havet är belägrad här som vi
således sjunger sjöjungfrur bara inom mig
och lockar mig ut ur min sömn
till en slät klippa
som Orfeus lämnade
och grät över
allt som inte går att säga

Ikaros
om han varit från Gaza
skulle han aldrig försökt att flyga
Odysseus
om han hade passerat här
skulle han ha lämnat sin labyrint åt oss
och gett sig av

ensam
andas jag in saltet
som vore det luft
och torkar morgondaggen från mitt ansikte
som vore det blod

jag samlar ihop mig själv
som en soldat som överlevt
men
aldrig lämnat kriget

allt rör sig
inget går framåt

och spegeln
återskapar mig som jag är
men
med en drunknads ansikte
som ler
medan hon sväljer havet
varje morgon
i den här staden

jag valde inte att bli en legend

jag valde inte att bli en legend
men när de glömde mig
skrev jag mitt namn
på en vägg
som ännu inte har rasat

jag vandrade i gränderna
tills mina fötter slutade blöda
och det torkade blodet
inte längre kändes främmande
i skorna

jag flyger inte
men jag vet hur jag ska lätta min börda
för att kunna ta mig fram under rasmassorna
för att söka efter resterna av en röst

döden följer mig
som min skugga
en fågel som cirklar över mitt huvud
på jakt efter en plats där den kan landa

ibland känner jag mig
som om jag var den sista överlevaren
och det enda jag kunnat bära med mig
är mitt namn
tiden spricker omkring mig
när jag vaknar
tvättar jag bort nattens aska
från mitt ansikte och säger:
”jag är fortfarande här.”
inte som en hjältinna
utan som en berättelse
som slapp att bli förvanskad

på natten
talar jag om den annalkande döden
men ingen tror på mig
inte ens när jag drar ut ett barn
ur rasmassorna

på morgonen
på morgonen
rullar jag livet ut ur mitt hjärta
men det rullar tillbaka
innan jag rullar det ut igen
som om jag var ensam om det
och när ljuset bryts
rycker kriget mig ner till underjorden
men jag har lärt mig att plantera blommor
i intighetens mark

jag vet att det inte är legenden
som har valt mig
utan frånvaron
jag är en lång skugga av kvinnor
vars namn inte nämns i böcker
men det var de som lade den första stenen
på meningens grav
och gick vidare…
jag föddes inte för att stiga
upp i himlen
utan för att stanna kvar
och det är nog
min kropp är inte ett tempel
utan en levande gravsten
för alla som aldrig återvänt

jag bär mellan revbenen
något som liknar hymner
ett musikstycke som överlevt, med titeln
”en oberättad legend”

jag brann tillräckligt mycket
för att växa som vingar på en stad av aska
jag kom inte ut ur valens buk
men jag svalde havet
när det teg
om vår död

i min hand har jag en nyckel
på min rygg en krossad dörr
runt min midja ett uråldrigt bälte av skräck
i mina ögon bilder
av de saknade
de lämnar mig inte
de blir fler
och växer

i kriget var min kvinnlighet
mjölk som inte räckte till
en hand
som grävde i jorden med en sked
för att rädda staden

min kropp är ingen spegel
den är en karta
mina ben minns den första flykten
mitt hjärta min mammas namn
min hals den sista bilden av staden
innan rösten tystnade

min kropp tillhör en kvinna
som lägger sorgen i en säck med mjöl
knådar den med blod
och bakar bröd åt morgonen
i mitt blod
bär jag skärvor av en historia
som inte skrivs med bläck
utan med ben
varje natt säger jag till mig själv:
”jag är ingen legend
men när de berättar om oss
må de säga att vi levde
trots allt
och att någon av oss har överlevt”