Habermas på svenska

Av David Karlsson

”Ärkedemokraten i Frankfurt”, kallades han. När minnesorden över Jürgen Habermas, som avled 96 år gammal den 14 mars 2026, nu sprids över världen tycks många mena att det är en epok som går i graven. Habermas insisterade på det rationella samtalet som grund för såväl vetenskaplig sanning som etik, rättsstat och demokrati. Det är en föreställning som kan förefalla överspelad i vår värld av lynniga autokrater och AI-genererade lögner.

Så är det naturligtvis inte. Även om det är lätt att misströsta. Vilket den åldrade filosofen själv gjorde. ”Allting som har utgjort mitt liv går nu förlorat, steg för steg”, undslapp han sig inför Philipp Felsch, kulturhistorikern som häromåret utkom med den bästsäljande boken Der Philosoph: Habermas und wir (anmäld i Dixikon av Svante Weyler).[1]

Vad finns då att säga om detta väldiga författarskap? Böckerna tornar upp sig som en bergskedja av tysk sakprosa: filosofi, samhällsvetenskap, idéhistoria, politiska stridsskrifter och samtidsanalyser. Det är som att stå vid foten av Alperna och på några rader försöka beskriva dalgångarna, bergstopparna och de vida utsikter de erbjuder den som lyckas ta sig upp på dem.

Uppgiften att värdera Habermas intellektuella betydelse är ungefär som att år 1804 försöka författa en dödsruna över Immanuel Kant. En uppgift för framtiden. Men kanske går något att säga om Habermas inflytande på svensk offentlighet? Eller åtminstone om hur Habermas introducerats för svenska läsare.[2] I den historien spelar nämligen tidskriften Ord&Bild en viktig roll.

Jürgen Habermas blir känd i en större svensk offentlighet i början av 1980-talet. I november 1981 utkom vad som kom att bli hans viktigaste verk, Theorie des Kommunikativen Handelns. En månad innan dess publiceras i Dagens Nyheter påpassligt en stor intervju med honom, som en del i artikelserien ”Europeiska debattörer”. Litteraturkritikern Bengt Holmqvist har under ett par dagar besökt filosofen i München. Habermas är på väg att lämna staden och återvända till Frankfurt, efter att under ett decennium i den bayerska huvudstaden ha lett det nyinrättade Max Planck-institutet. Habermas kallar sig gärna fortfarande, säger han som svar på en fråga från Holmqvist, för marxist, eftersom detta har ”ett provokativt värde”. Men han konstaterar samtidigt att ”Marx inte erbjuder några instrument för en ordentlig analys av senkapitalismen”. Med papper och penna i handen lägger så Habermas för DN:s utsände ut den modernitetsteori som utgör stommen i Theorie des Kommunikativen Handelns. Mot ”livsvärlden”, privatsfär och offentlighet, står ”systemen” makt och pengar, det vill säga politik och byråkrati respektive kapitalistisk ekonomi. Livsvärlden är en ”sfär som regleras av fri och oförvrängd kommunikation mellan jämlikar”.[3]

Dagens Nyheter bör alltså ha äran av att för en bredare svensk allmänhet ha introducerat Habermas tänkande. Men redan innan Bengt Holmqvist intervjuar Habermas har Ord&Bild samma år publicerat en intervju med honom (nr 1-2/1981), en översättning av en text från det italienska kommunistpartiets tidning Rinascita. Intervjun gjordes 1977 och för Ord&Bilds läsare presenteras Habermas som någon som ”länge pläderat för en förnyelse av marxismen”. Redaktionen informerar även sina läsare om att ”hans ställningstaganden i slutet av 60-talet tycktes placera honom långt till höger”. Vad som åsyftas är en debatt mellan Habermas och delar av den radikala studentrörelsen, där den unge professorn, som i grunden stödde de protesterande studenterna, varnade för politiska tendenser som riskerade att leda till ”vänsterfascism” (ett uttryck han senare beklagade att han använt). Striden resulterar bland annat i en antologi 1968 med den provokativa titeln Die Linke antwortet Jürgen Habermas (”Vänstern svarar Jürgen Habermas”), redigerad av Habermas assistent vid universitetet i Frankfurt, Oskar Negt.

I intervjun från 1977 gör Habermas följande iakttagelse, dessvärre än mer aktuell idag: ”I själva verket är det just när komplicerade samhällen är mitt uppe i en omvandling som det föreligger en speciell fara för att det uppstår partier som vädjar till rädsla, osäkerhet och de latenta fördomar som finns hos oss alla. Under sådana omständigheter vinner slagorden från ett fascistiskt, eller i varje fall auktoritärt-administrativt, alternativ bifall och stöd.”

Det som kom att bli Habermas genombrottsverk var Strukturwandel der Öffentlichkeit från 1962, på svenska Borgerlig offentlighet. Denna historiska undersökning visar på ett originellt sätt hur fria samtal i offentliga rum – i både bokstavlig och överförd bemärkelse: i kaffehus och samlingslokaler, i tidningar och tidskrifter – under sjutton- och artonhundratalen utgör en nödvändig förutsättning för demokratins framväxt. Den avslutas med en dyster betraktelse över hur denna herreväldesfria kommunikation, som alltfort utgör demokratins fundament, riskerar att undergrävas i en tid av Gallup-undersökningar och alltmer kommersiella tidningskoncerner. Betydelsen av Borgerlig offentlighet är sådan att hade författaren inte skrivit en enda rad efter denna bok hade han ändå blivit ihågkommen världen över när han avled, 64 år senare.[4]

År 2022 utkom Habermas med en liten skrift som diskuterar analysen i Borgerlig offentlighet i ljuset av den digitala revolutionen. Internet och sociala medier var okända fenomen i början av 1960-talet. I Offentlighetens nya strukturomvandling och idén om deliberativ demokrati (svensk översättning 2023) konstaterar Habermas att de nya medierna innebär ”ett epokskifte i mänsklighetens mediehistoria jämförbart med boktryckarkonstens införande”.[5] Han varnar för hur Silicon Valleys teknikjättar ekonomiskt undergräver de traditionella medierna, och därmed hotar såväl journalistiken som det öppna meningsutbytet, liksom för hur algoritmer i ökande utsträckning styr kommunikationsflödena. Det kan, förutspår han, komma att krävas offentliga subventioner för att upprätthålla den för demokratin nödvändiga mediestrukturen. Och vi måste kräva att de digitala plattformarna tar publicistiskt ansvar för det innehåll de förmedlar. Tankegångarna hade föregripits i en text från 2006 (nr 1-2 2006) där Habermas konstaterar: ”Den ökade jämlikhet som internet för med sig är naturligtvis välkommen, men priset vi betalar är decentrering, en fragmentariserad tillgång till oredigerade inlägg.”

I Sverige kom, vad jag förstår, analyserna i Borgerlig offentlighet först att anammas inom litteraturvetenskapen.[6] Så till exempel i den av Arne Melberg 1975 redigerade volymen Den litterära institutionen. I förordet lutar sig redaktören mot en norsk översättning av Borgerlig offentlighet, som utkommit 1971, och konstaterar att boken är ”det hittills mäktigaste försöket till en historisk-kritisk rekonstruktion av det samhälleliga medvetandets utveckling i borgerlig tid”.

Två år senare, 1977, utkom en annan viktig antologi, Hermeneutik, redigerad av Melberg, Horace Engdahl och andra, som introducerar denna tolkningslära i dess moderna tappning för svenska läsare. Här återges Habermas uppsats ”Hermeneutikens universalitetsanspråk” och Engdahl och Anders Olsson diskuterar skillnaden mellan Hans-Georg Gadamers försonande hermeneutik och Habermas ideologikritiska ansats.

En av de som medverkar i Melbergs Den litterära institutionen är tidigare Ord&Bild-redaktören Tomas Forser. Denne tycks dock inte vid denna tid tagit några större intryck av Habermas teorier. När Forser ett par år senare, i samarbete med systertidskrifterna Hug i Danmark och Kontrast i Norge, är med och sammanställer det omfattande temanumret ”Vänstern i Skandinavien” (nr 2-3 1977) spelar Habermas ingen roll i någon av de många analyserna. Habermas medverkar inte heller i det mäktiga temanumret om europeisk filosofi (nr 1-2 1994). Men i sin översikt över samtidens tyska filosofi konstaterar numrets redaktör William Fovet hur som helst att Habermas filosofi är ett ”försvar för modernitetens projekt, för upplysningens program” och att ”Habermas trängt sig på som det slutande seklets Aufklärer”.

Men nu går vi händelserna i förväg. Första förekomsten av Habermas i Ord&Bild är alltså, om det nu går att lita till tidskriftens digitala historiska arkiv, den ovan nämnda intervjun publicerad 1981.

Vid sidan av sitt fackfilosofiska och samhällsvetenskapliga författarskap odlade Habermas även ett politiskt skriftställarskap. Hans artiklar var en slags samtidsdiagnoser som tog den politiska temperaturen på tyska, europeiska och internationella frågor och kom att forma fortsatta diskussioner. Inte sällan initierade Habermas debatter. Detta var en verksamhet och en genre som så småningom renderade honom epitetet ”nationens samvete” i Tyskland. Ett exempel är den så kallade historikerstriden på 1980-talet då han anklagade konservativa tyska historiker för att relativisera det unika i Förintelsen. Därmed förminskar de, hävdade han, Tysklands historiska skuld.

Det går också att argumentera för att hela den debatt om postmodernismen som rasade under 1980-talet hade sin upprinnelse i Habermas besök på Venedigbiennalen 1979. Så börjar nämligen den text, egentligen det tacktal han höll när han i september 1980 i Paulskyrkan i Frankfurt erhöll Adorno-priset, som initierade mycket av denna diskussion: ”Det moderna – ett ofullbordat projekt”. Är inte, frågar sig Habermas, denna postmodernism, så som den tar sig uttryck bland annat i arkitekturen, i själva verket en ”ny konservatism”?[7] I Ord&Bilds spalter inflyter några år senare (nr 2 1987) Habermas uppgörelse med den franske filosofen Jacques Derridas dekonstruktion, central i tidens bataljer. Habermas tar sig an Derridas tänkande inte i första hand genom dennes egna texter utan, vilket kom att kritiseras flitigt, via hans amerikanska uttolkare, framför allt litteraturvetaren Jonathan Culler. Detta eftersom ”Derrida inte hör till de argumentglada filosoferna”. Derridas texter saknar varje form av logisk ordning och reda, tycks Habermas mena. De är omöjliga att bemöta med rationella argument. Derrida suddar ut gränsen mellan logik och retorik.

De båda filosoferna kom senare att mötas, förvisso inte på något filosofiskt plan, men politiskt och etiskt. Båda råkade vara inbjudna att föreläsa i New York dagarna efter 11 september 2001 – och båda beslöt sig för att trots terrorattackerna resa dit genomföra sina föreläsningar. År 2003 medverkade de tillsammans i samtalsboken Philosophy in a Time of Terror.[8]

Habermas politiska texter publicerades ofta först i dagspress, inte sällan i veckotidningen Die Zeit, och samlades sedan i en egen liten skriftserie, Kleine politische Schriften, som inalles kom att omfatta tio volymer. Det är inte minst ur dessa källor Ord&Bilds redaktörer öst när de velat servera sina läsare aktuella samtidsanalyser. I mitten av 1980-talet (nr 3 1985) publicerades den inflytelserika essän ”Den nya oöverskådligheten: välfärdsstatens kris och de utopiska energiernas utmattning”, i översättning av Ingrid Elam och Anders Molander, där författaren söker vägar för ”solidariteten” och ”radikaldemokratisk viljebildning” att forma framtiden i ”paradigmskiftet från arbets- till kommunikationssamhälle”. Det är en text som hävdar nödvändigheten av en utopisk dimension också i samtidens politiska tänkande.

Kommande decennier följer i Ord&Bilds spalter en svit texter som adresserar akuta politiska kriser och skeenden. Habermas skriver om de politiska konsekvenserna av Berlinmurens fall: ”Revolutionen som fick bakläxa och vänsterns behov av revision” (nr 3 1991); om den tyska återföreningen: ”’Union utan värde’, en intervju med Habermas av Franz Schultheis” (nr 3 1992); om migration till Europa, tysk återförening och EU:s integration: ”Medborgarskap och nationell identitet…” (nr 5 1994); och om Natos bombningar i Kosovo: ”Bestialitet och humanitet” (nr 3 1999).

Viktig för många i min generation var den stora essän om demokratiska processer och möjliga politiska institutioner bortom nationalstaten: ”Det postnationella tillståndet och demokratins framtid” (nr 4-5 1998; senare utgiven i bokform), översatt av Carl Henrik Fredriksson och Svenja Hums. En kraftfull plädering för ett federalt EU och en ”världsinrikespolitik utan världsregering”, för ett socialt Europa som tecknar överenskommelser och knyter samarbeten med andra. Det är en av de texter Per Wirtén åberopar när han i sin minnesruna i Expressen utbrister: ”Ingen teoretiker har varit så viktig för mig som Habermas.”[9]

När jag nu, i vår eländiga och kaotiskt nynationalistiska tid, läser om denna text tror jag först att jag ska finna den avlägsen och ohjälpligt förbisprungen av historien. Krig i Ukraina, nu i Iran, ett USA på väg att gå under av politiskt självskadebeteende och högerradikala krafter som vinner mark i Europa. Akut klimatkris och växande förakt för folkrätten. Var inte Habermas politiska förhoppningar, för ett drygt kvartsekel sedan, orealistiska? Naiva? Ligger det inte något i vad Vita husets vice stabschef säger när han påstår att ”makt är rätt”? Är det inte som Thomas Hobbes påstod –i världen råder ”allas krig mot alla”?

Jürgen Habermas forskar- och författargärning ägnades åt att bevisa motsatsen. Nu tecknar EU i snabb takt nya handelsavtal med det globala Syd. Kanadas premiärminister vill fördjupa samarbetet mellan mellanstora nationer. Finlands president reser till Delhi och uppmanar Indien att ta ledningen i en nödvändig reformering av efterkrigstidstidens internationella samarbetsinstitutioner. De geopolitiska kartorna ritas om i rasande tempo.

Om demokrati, folkrätt och internationellt samarbete har en framtid, vilket vi måste tro, då är Habermas analys av nödvändigheten av en postnationell politik, liksom hans demokratiteori över huvud, vill jag hävda, fortfarande i högsta grad relevant.

Svårigheterna kan tyckas oöverstigliga. Men analysen är det inget fel på.

Det är alltså i början av 1980-talet som Habermas tankar når en större allmänhet i Sverige. År 1984 utkommer Borgerlig offentlighet i svensk översättning av Joachim Retzlaff, på bokförlaget Arkiv i Lund. Samma år utger sociologen Margaretha Bertilsson en samling artiklar av Habermas, Den rationella övertygelsen, överförda till svenska av heideggeröversättaren Rickard Matz, som privat beklagade sig över Habermas osköna meningsbyggnader och styltiga begrepp. I Mikael Löfgrens och Anders Molanders inflytelserika antologi Postmoderna tider? (1986) medverkar Habermas med texten ”Det modernas normativa halt”.

Jürgen Habermas engagerade pläderingar för den ofullbordade potentialen i ”det moderna projektet” når alltså efterhand ut till svenska läsare. Men mottagligheten varierar, så klart. I den vitala och underskattade litterära genre som är muntligt traderade akademiska anekdoter återfinns historien om Habermas misslyckade besök i Uppsala 1971. Habermas var då sedan 1964 installerad på Max Horkheimers lärostol i Frankfurt. Han hade efter Borgerlig offentlighet utgivit en rad uppmärksammade böcker, bland dem Zur Logik der Sozialwissenschaften, Erkenntnis und Intresse och Technik und Wissenschaft als ”Ideologie“. Han befann sig i en intensiv och produktiv diskussion med sociologen och systemteoretikern Niklas Luhmann. Och han hade hunnit med att vara gästprofessor vid New School for Social Research i New York. Habermas var på väg att bli berömd.

Men så långt som till Fyrisån hade hans ryktbarhet inte nått. Stolarna gapade tomma när han föreläste.[10] En pinsamhet nästan i klass med då Michel Foucault vid samma lärosäte ett drygt decennium tidigare avråtts från att lägga fram sin avhandling Vansinnets historia. Uppsaliensarna försökte omsider revanschera sig. År 2024 förärade de Habermas det prestigefyllda Skytteanska priset i statsvetenskap.[11] Men det var så dags. Den 95-årige filosofen företog inte längre några långresor. Han kom aldrig att fylla några hörsalar i Uppsala.

I minnesorden påminner de flesta om att Habermas räknas till Frankfurtskolan. Det är förvisso sant, men han kom, under inflytande av analytisk filosofi och amerikansk pragmatism, att utveckla denna tanketradition till något helt eget.

I Sverige har Theodor Adornos och Max Horkheimers briljanta Upplysningens dialektik, översatt 1981 av Lars Bjurman och Carl-Henning Wijkmark, fått stort genomslag och blivit en referenspunkt för många humanistiska forskare i Sara Danius och Nina Björks generation. Boken skrevs under det tidiga 1940-talet under de båda filosofernas kaliforniska exil och utkom i en begränsad upplaga i Amsterdam 1947. Därefter glömdes den bort. Boken återupptäcktes under det sena 60-talet och utkom i bokform i Tyskland först 1969. Den utgjorde på intet sätt utgångspunkt för Habermas teoretiska arbete. Han har, naturligtvis, skrivit skarpsynta och detaljrika analyser av Upplysningens dialektik, men kom alltså i kontakt med detta verk relativt sent i sin egen intellektuella utveckling. De teoretiska positioner Habermas så småningom intar skiljer sig markant från de båda föregångarnas.

Den svenska receptionen av Upplysningens dialektik respektive Habermas kommunikationsteori, vars inledning vi alltså i båda fallen kan datera till det tidiga 1980-talet, löper, tror jag det är rimligt att säga, längs parallella spår.

Många har beklagat sig över Habermas svårforcerade akademiska prosa. Han kallade själv den drygt tusensidiga Theorie des Kommunikativen Handelns för ett ”monstrum”, ”en hopplöst akademisk bok”.[12] Men han var samtidigt en effektiv polemiker och faktiskt, när han ville, elegant stilist. Ett vackert exempel är essän ”Det symboliska formgivandets befriande kraft” om Ernst Cassirer, ”nittonhundratalets sista universalbegåvning” (nr 6 2002).

På gamla dagar kom Habermas, inte olikt Immanuel Kant, även att ägna sig åt teologiska frågor. Själv ”religiöst omusikalisk” diskuterade han tro och vetande med den reaktionäre Joseph Ratzinger från Bayern, den blivande påven Benedictus XVI. I Ord&Bild (nr 2-3 2005) kunde man läsa om ett samtal de båda herrarna emellan i München 2004. Mig förefaller det som att de talade förbi varandra. Habermas kunde dock identifiera en gemensam fiende i relativismen. Filosofen sträckte ut sin hand, skriver José Fernández i ett referat av samtalet, översatt av Amanda Peralta och redaktören Cecilia Verdinelli, ”men kardinalen svarade med finter och krumbukter”.

Habermas sista stora verk blev en filosofihistoria, Auch eine Geschichte der Philosophie, i två band på sammanlagt 1 744 tätskrivna sidor, som utkom när han var 90 år. Något ska ju en pensionär syssla med. ”Den specifika vikten på Habermas text är mycket hög”, skrev Sven-Eric Liedman i en anmälan. ”Ett huvudtema mejslas ut som sedan fullföljs med obändig energi genom historiens många irrgångar. Temat är tro och vetande och inte minst deras förvandlingar under de senaste århundradena.”[13]

Är det inte lite inåtvänt att betrakta bortgången av en stor europeisk intellektuell genom linsen Ord&Bild? Kanske. Men måhända kan det var tillåtet då vi talar om en tänkare som tillskrev tidskrifter en världshistorisk betydelse.

Nu var naturligtvis inte Ord&Bild ensam bland tidskrifterna om att presentera Habermas på svenska. Tidskriften Kris (nr 20/21) publicerade 1981 Habermas betraktelse över filosofiämnets och filosofernas moderna och mer blygsamma roll. I Arena trycktes ”Därför behöver Europa en författning” (nr 6 2001) och två år senare (nr 4 2003) Habermas och Derridas upprop för en offensiv gemensam europeisk utrikespolitik, i skuggan av USA:s ”nyimperialistiska” krig i Irak.[14] För bearbetningen av Habermas tankar i Sverige var tidskriften Res Publica central, där publicerades med start 1985 ett antal viktiga texter och intervjuer. Andra tidskrifter bidrog också.

Den avgörande insatsen på svensk mark har emellertid Bokförlaget Daidalos stått för. Detta inte minst tack vare den oförtröttlige bohuslänsk-norske polyhistorn Anders Molanders arbete. Han har översatt centrala texter, introducerat, fackgranskat och övervakat de, om jag nu räknat rätt, åtta böcker av Habermas som Daidalos utgivit.

Nu är Habermas borta. Men böckerna finns kvar. Och rationella samtal förs hela tiden, överallt, varje dag, av människor runt om i en galen värld. Habermas lärde oss hur grundläggande dessa samtal är för våra samhällens utveckling. Och hur stark den faktiskt är – den tvångsfria kraften i det bättre argumentet.

Ord&Bild på redaktionsgolvet med David Karlssons bokmärken. Bild: Jonatan Habib Engqvist

Noter

[1] Svante Weyler ”Filosofen – ny bok om Jürgen Habermas”, Dixikon 13 juni 2024. [Länk: https://www.dixikon.se/svante-weyler-habermas-felsch/]. Felsch citerat efter Thomas Steinfeld, i dennes minnestext över Habermas i SvD den 16 mars 2026. [länk: https://www.svd.se/a/RjzQwW/thomas-steinfeld-skriver-om-jurgen-habermas].

[2] Just som jag färdigställt och skickat iväg denna text till redaktionen nås jag av informationen att sociologerna Mikael Carleheden och Carl-Göran Heidegren redan 2019 författat en uppsats som eventuellt gör denna min text obsolet: ”Habermas in Schweden: Eine Rezeption mit Hindernissen” utgiven i antologin med den underbara titeln Habermas Global (Suhrkamp 2019). Den får man ju lust att läsa.

[3] Bengt Holmqvist, ”Värna den mänskliga privatsfären mot maktens och pengarnas välde”, Dagens Nyheter 11 oktober 1981.

[4] Sextio år efter att den publicerats har denna bok förblivit ”min mest framgångsrika” konstaterade Habermas 2022. I Ein neuer Strukturwandel der Öffentlichkeit und dig deliberative Politik (Suhrkamp 2022), s 9.

[5] A. a., s 41. Min övers.

[6] Det var också en litteraturvetare, Kurt Aspelin, som tillsammans med socialantropologen Tomas Gerholm ansvarade för den första till svenska översatta texten av Habermas, ”Analytisk vetenskapsteori och dialektik”, ett inlägg i den s k positivismstrid som rasade inom tysk samhällsvetenskap under det tidiga 1960-talet. Ingår i volymen Vetenskap som kritik: en introduktion till Frankfurtskolans aktuella positioner (1974).

[7] ”Det moderna – ett ofullbordat projekt”, i Jürgen Habermas Den rationella övertygelsen (1984), s 209ff.

[8] Undertecknad skrev om boken i Dagens Nyheter den 11 september 2003. [länk: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/vad-har-filosoferna-att-saga-om-11-september/[

[9] Per Wirtén ”Därför har alla fel om Jürgen Habermas”, Expressen 16 mars 2026. [länk: https://www.expressen.se/kultur/darfor-har-alla-fel-om-jurgen-habermas/]

[10] Lundasociologen Anders Ramsay, som studerat för Habermas, har flera gånger återberättat denna historia på Facebook.

[11] Li Bennich-Björkman, ”Samtalsextremist ut i fingerspetsarna”, SvD 25 april 2024, [Länk: https://www.svd.se/a/abrkq4/jurgen-habermas-ar-2024-ars-mottagare-av-skytteanska-priset]

[12] Citerat efter Stefan Müller-Doohm, Jürgen Habermas: Eine Biographie (2014), s 286.

[13] Sven-Eric Liedman, ”Den verkliga upplysningen gör livet lättare att leva för oss alla”, Dagens Nyheter 10 juni 2020. [Länk: https://www.dn.se/kultur-noje/sven-eric-liedman-den-verkliga-upplysningen-gor-livet-lattare-att-leva-for-oss-alla/]

[14] Tillgänglig bl a via: voxeurop.eu. I samarbete med tidskriftsnätverket eurozine.com tog Carl Henrik Fredriksson och Klaus Nellen sommaren 2023 initiativ till en artikelserie som tjugo år efter de båda filosofernas appell och i skuggan av Ukrainaklriget reflekterade över uppropets relevans idag. I Sverige kunde man bl a läsa ukrainske PEN-ordföranden Volodymyr Yermolenko s text: ”Demokratin i Europa måste försvaras med vapen” (DN 4 sept 2023). [länk: https://www.dn.se/kultur/volodymyr-yermolenko-demokratin-i-europa-maste-forsvaras-med-vapen/]