Jeg var lenge død
Karl Ove Knausgård
Oktober (2025)

Av: Victor Malm

De första 100 sidorna i Jeg var lenge død hör till de svagaste Karl Ove Knausgård har skrivit. Hans främsta förmåga, inlevelsen, den med andra perspektiv så fullständiga identifikationen, skarvar plötsligt: Joar Løyning, bror till Syvert Løyning, huvudfigur i denna roman, är klyschigt gestaltad.

Han är autist, och även om Knausgård aldrig låter ordet fläcka sidorna, råder det aldrig några tvivel om att författaren har föresatt sig att gestalta en autist, vilket har gett upphov till problem snarlika dem i Mark Haddons populära roman Den besynnerliga händelsen med hunden om natten (2003). Joar har rutiner. Joar har vanor. Joar förstår inte riktigt vad andra tänker. Joar lever insnöad i arbetet, ensam, med tvångstankar, och fantiserar om något slags influencerkvinna som han följer på internet. Han förundras av sin bror som för sig så otvunget bland människorna i världen.

Hvor kom alle ordene hans fra? Hvis han ikke tenkte før han snakket, måtte det være noe annet i ham som rader opp assosiasjonene. Som smilte og blunket og lan hånden på skulderens til den han snakket med. En slags sub-Syvert.

Riktigt eller inte – alltså i betydelsen en sannfärdig, korrekt gestaltning av autistisk erfarenhet – är inte min sak att avgöra. Men som litteratur fungerar det dåligt. Knausgård begår på dessa hundra, kanske hundratjugo inledande sidor ett misstag som han aldrig gör annars: Bakom den återgivna verkligheten anar man hela tiden ett abstrakt, generellt koncept (autism, autistisk erfarenhet). Hans figur blir en typ. Orden på sidan blir illustrationer av en allmänhet i stället för den märkliga version av liv som ger kraft åt så väl ”Min kamp” som sviten om Morgonstjärnan.

Detta kan rentav beskrivas som en invertering av den (hela tiden implicita, outtalade, kanske aldrig ens tänkta) poetologiska princip som bär upp Knausgårds litteratur: Det allmänmänskligaste uppstår ur det mest konkreta, den mest individuella detaljen – verkligheten som idiolekt är vägen till transcendens. I början av Jeg var lenge død ser vi i stället Autisten. Vilket innebär att Knausgård misslyckas med att sant gestalta vad som skulle kunna kallas för en autistisk erfarenhet, eftersom denna sanning måste gömma sig i det djupaste individuella, snarare än i verklighetsåtergivningar som illustrerar innehållet i ett abstrakt begrepp. Nattskolen rörde sig i närheten av ett likartat gestaltningstekniskt problem, men berättelsen om den kliniske narcissisten Kristian Hadeland lossade tillräckligt ofta från fogarna, inte minst genom den långsamma, envetna ackumulationen av detaljerad erfarenhet, och romanen blev liv.

Något sådant sker även i Jeg var lenge død, men längre än vanligt tomgångskör berättelsen utan att någon egentlig individuering äger rum. Joar är oskulden. Han är geniet. Han är socialt missanpassad. Det hela fungerar först när typerna börjar krackelera. Ja, den nya romanen fortsätter på den stora berättelsen om Morgonstjärnan, de dödas invasion av verkligheten, djävulens återkomst, allt det där, men de bästa bitarna av Jeg var lenge død är kärleksromansbitar – ungefär 100 sidor – som inte står långt efter andra delen av ”Min kamp”.

Joars ensamma arbete på institutet för astrofysik i Oslo bryts i dessa scener av hans läkare, Wiktoria, en ensamstående polsk mamma som har en dramaturgiskt övertydlig funktion (befria hjälten från sin oskuld och ta honom vidare i mysteriet), men som öppnar Joar. I deras interaktion får Knausgårds litterära intelligens leka fritt: skammen, missförstånden, förståelsen, värmen, kärleken, det register av mänsklighet som gör hans prosa särskild.

Mysteriet finns inte däruppe, utan hos oss, därinne. Joar firar jul med Wiktoria och hennes son, han har köpt Star Wars-lego till pojken, en flaska parfym till henne och konjak till dem båda. Så nervös att han inte vet vad han ska göra, och när han kliver in i hennes värld, julgranen och tv:n, stearinljusen, pojken som tittar på sin telefon, tänker han att han inte vet vad han har där att göra. ”Hva hun enn trodde om meg, var det feil.”

Men kvällen avlöper ändå i ett slags gemyt. Presenterna uppskattas. Konjak dricks. När Joar ändå vill åka hem visar det sig vara minst två timmars väntetid till en taxi, och Wiktoria erbjuder honom gästsängen, han somnar stilla, men vaknar av att hon kommer in i rummet. Hon förgriper sig på honom. Joar – ”ydmyket langt in i sjelen” – bestämmer sig för att gå hem genom den kalla natten. Gestaltningen av detta, och den följande raska promenaden hem – de glatta finskorna, minusgraderna, de släckta husen, smärtan i de nedkylda fötterna – hör till höjdpunkterna i Knausgårds författarskap.

Det mindre mysteriet, stjärnan som plötsligt dyker upp på himlen, har större och mer konkret plats i denna roman än de tidigare. Genom att välja en vetenskapsman som berättare får Knausgård essäistiska böjelser – hämtade från Borges och Melville – möjlighet att utveckla sig, dels genom den ryska teologen Pavel Florenskij, dels genom den påhittade matematikern Benjamin Goossens, ett geni som försvunnit spårlöst. Anser man att svaret på svitens stora gåta – vad i hela helvete är det egentligen som pågår, vad betyder den nya stjärnan, och djävulen? – vara av betydelse är det så klart trevligt.

I Vargarna från evighetens skog verkade Joar i sina drömmar få kontakt med en annan, skrämmande värld, och denna övernaturliga dimension, de dödas värld, utforskas extensivt i den nya romanen. Joar stöter nämligen vaken på en av dess invånare, en död tant, som han en gång kände namnet på. Hon, eller den, sitter på en bänk i en park i den vanliga verkligheten. Han går fram. Är du död, Solveig? frågar han. Varelsen tittar på honom, öppnar och stänger munnen tre gånger snabbt, sedan hör han dess stämma inom sig. ”Det er dere som er døde.” När han rör vid henne kommer han i kontakt med en annan värld. Dödens värld.

Så länge Knausgård håller på med gestaltning fungerar romanen bra. Läckagen mellan världarna är välgjorda och trovärdiga. Vetenskapsmannens försök att förklara mysteriet – och således ge Morgonstjärnan en sorts förklaring, om än svårgripbar – är svårare att fördra. Florenskijs teorier visar sig förutspå det som händer och av honom lär sig Joar att drömmarna kanske ingångar till en annan värld. Den galne Goossens verkar rentav mena att Gud eller något sådant gömmer sig bakom dem, och att världen befolkas av fler människor som Joar – en sorts mutanter. Mötet mellan dem är skarpt och välgjort, en final på den lågmälda äventyrsberättelse som är Jeg var lenge død, kanske rentav en smula tillfredsställande för läsare som uppskattar Knausgårds genrelekar och vilja till underhållning. Men problem uppstår.

Sviten om Morgonstjärnan är inte originell för att en världsförfattare som Karl Ove Knausgård börjar leka Stephen King. Det har redan hänt. Michael Chabon, Kazuo Ishiguro, Cormac McCarthy och Margaret Atwood har gjort likartade saker, länge dessutom, och rena genreförfattare som Elmore Leonard, Susanna Clarke och Lev Grossman anses numera vara bra romanknypplare. Postmodernismen är regel. Sviten om Morgonstjärnan är originell för att den arbetar med resonans snarare än symboler.

Hittills har denna mångförgrenade berättelse – som till stora delar lär förbli oavslutad, med dörrarna på vid gavel, liv som öppnats utan att stängas till berättelser – varit ett slags kombination av Knausgårds bibliska roman En tid for alt och ”Min kamp”, en version av Uppenbarelseboken förlagd i ett samtida Norges vardagliga verklighet. Djävulens ankomst, stjärnan på himlen, de vakna döda, har varit en fond mot vilken 2020-talets människa har framträtt i heder och skam. Ärende? Oklart. Berättelserna och de bortomvärldsliga elementen har vibrerat ljudande mot varandra, men på motsägelsefulla sätt, utan att bilda allegoriska mönster. Meningen uppstår annorlunda. Som när den ensamme Joar står framför en död och får höra att det är han som är död. En värld växer fram, inte som ett svar på vår världs frågor utan med egna, andra. Sviten har varit ett slags mytologi. När vetenskapsmannen Joar börjar förklara dessa fenomen blir romanen mindre särpräglad och mindre originell. Mer symbolisk. Stängd.

Lösningen gömmer sig i den radikala individueringen. Visar nästa del av sviten att Joars försök att lösa mysteriet bara är vetenskapsmannens hybris, en fåfäng jakt på svar som inte står att finna – förnuftets stora kategorifel i mötet med ett mysterium – har Knausgård inte bara lurat läsaren, utan ordnat vetenskapen och förnuftet under svitens mytologiska princip.

I poetikföreläsningarna från Tübingen (2019) talar Knausgård om att han började skriva sviten om Morgonstjärnan för att betvinga förlusten av framtid, att framtidens oförutsägbarhet har försvunnit, och för att vi, som samhälle och människor, har vänt naturen ryggen. Återförtrollning således. Antiförnuft. Det måste handla om att hålla mysteriet öppet.