Dror Feiler
Maavak. Music & Noise 1980–2023
Volume 1 & 2, 20 CD
The Celestial fire Idea
Av: Andreas Engström
Publicerades i Ord&Bild 5 2025
Maavak. Music & Noise 1980–2023. Volume 1
För några år sedan kom jag i samspråk med en kulturarbetare. Hen var lite nyfiken på samtida komponerande och undrade vad det fanns för svenska tonsättare som man eventuellt kunde känna till. Först när jag nämnde Dror Feiler avbröt hen mig. Feiler var ju aktivist! Ja, men tonsättare också, eller kanske framför allt, påpekade jag, vilket jag faktiskt fick lov att upprepa ett par gånger, för det gick liksom inte fram. Kan en kompositör av samtida konstmusik också vara aktivist? Och därigenom rent av vara känd för en i alla fall hyfsat bred allmänhet?
Dror Feiler är mycket riktigt politiskt aktiv, aktivist rent av. Engagerad i Palestinafrågan har han också genom sin bakgrund som till Sverige immigrerad israelisk jude varit en omstridd figur. Han publicerar sig, ofta mycket välformulerat, i denna heta politiska fråga. Han har länge varit aktiv i Vänsterpartiet och kandiderat till Riksdagen där valaffischerna med Elfriede Jelinek-citatet ”Jag är helt omgiven av liberala horor” rönte viss uppmärksamhet.
Uppmärksammad blev också hans medverkan i två av Ship to Gazas flottiljer, vilka bordades av israelisk militär. Efter detta fick Feiler ett tioårigt inreseförbud till Israel.
Men först och främst är han musiker och tonsättare, menar han själv. Han är medlem i Föreningen för Svenska Tonsättare (FST), i vars styrelse han även ingått och därtill aktiv i Fylkingen, den sedan många decennier viktigaste scenen för experimentell musik. Han har erhållit verkbeställningar och fått musik framförd av såväl svenska som internationella musiker, ensembler och orkestrar. Att som musiker själv framträda på alternativscenerna och samtidigt komponera för Ensemble Modern från Frankfurt a. M. och prestigefestivaler som Donaueschinger Musiktage antyder vitt skilda konstnärliga karriärer. De är dock inte oförenliga och det gör heller inte Feiler unik, men faktiskt rätt ovanlig.
Med tanke på hur aktiv Feiler varit kan den sparsmakade skivutgivningen tyckas litet märklig. Som jag förstår det har det delvis handlat om ett medvetet val. Musik, menar han, är något som egentligen inte låter sig fångas på en inspelning utan något som skapas och upplevs bäst i stunden.
Detta har nu ändrats i och med utgivningen av inte mindre än 20 cd-skivor förpackade i två boxar. Dessa dokumenterar komponerade verk för orkester, kammarmusikgrupperingar och solo, samt egna framträdanden med huvudsakligen saxofon eller live-elektronik. Ändå saknas flera verk på denna utgivning, för att inte tala om alla dessa framträdanden med improvisationsbaserad musik. Trots omfattningen, som närapå saknar motstycke, är det inte frågan om något ”samlade verk”, men med 20 skivor får man ändå säga att utgivningen ger en mycket klar bild av en musiker som under närapå ett halvsekel varit ytterst produktiv.
Maavak. Music & Noise 1980–2023. Volume 2
I ett par kortare texter till de två medföljande häftena skriver Feiler om ett för honom centralt begrepp, noise. På ett eller annat sätt är det oftast där vi befinner oss, oavsett besättning och sammanhang. Framför allt gäller det de fem skivorna med beteckning ”Noise” med elektronisk musik. Det jag uppskattar här är den nästintill ofrånkomliga föreningen av tjocka klangmassor som i snabba figurationer översköljer lyssnaren, samtidigt som elektronikens möjlighet till klangskiktning tillåter kontemplation av de figurativa rörelserna utan man att tappar fotfästet i de tjocka klangmassorna. En kontrast till denna solomusik är skivan ”Solo Sax”, där Feiler ensam med sin saxofon lägger ut långsamt flödande melodiska linjer där utforskandet ibland leder fram till fraser som påminner om svensk visa och ibland till musik från Mellanöstern.
Detta är en annan sida hos Feiler som sällan framkommer men som återfinns på flera av skivorna. På ”V iolin/s” spelar Anna och Eva Lindal i The Impeded Stream is the One that Sings en lyrisk melodi. Men det är inte unisont, bara nästan, och på så sätt befinner sig parallellt i samma stråktag det skönklingande och det som skorrar och stör.
De två skivorna ”Orchestra” sträcker sig från det äldsta verket i samlingen som även gett namn åt densamma, Maavak från 1981, till 2019 års Epexegesis. Utmärker sig här gör Tikkun Olam från 2018 där det etableras en uppfriskande dynamik mellan orkestern med Lasse Marhaugs elektroniska muller, och solisten Mats Gustafssons egensinniga och ytterst subtila läten han frambringar ur sin saxofon. Det rör sig alltså inte om en klingande noisemonolit utan precis som i den klassiska formen ”konsert” är det just de dynamiska och klingande konstrasterna som fångar intresset.
I mellanformatet kammarmusik lyckas Feiler i sina bästa stunder kombinera subtiliteten i de enskilda stämmorna med ett vertikalt tänkande i klanger eller rent av harmonier. I en intervju med Göran Bergendal (33 nya svenska komponister, Musikaliska Akademiens skriftserie, 2001) menar Feiler att noise bör betraktas ”i bredast möjliga mening” där målet är ”ett försök att förändra hur man lyssnar”. På så sätt kan noise och det melodiskt-harmoniska ställas jämte varandra och genom sin chockverkan vara ”konfrontativ, affektiv och transformativ”. Och det stämmer mycket riktigt att musiken inte ständigt är mättad, överlastad och bedövande. I kammarmusiken rör han sig ofta mellan ytterligheterna svagt och starkt. En central tanke är den om själva lyssnandet; svårigheten att kunna höra musiken, och verktygen att göra det möjligt. Under trycket av väldigt stark volym hör man inte sina egna tankar, men istället hör man då musiken; spelar man däremot svag musik blir man medveten om att man tänker och tvingas därför att lyssna.
En skiva som möjligen visar prov på detta är ”Organ” med musik för huvudsakligen organisten Hans-Ola Ericsson med verk från mellan 1985 och 2022. Precis som med elektroniken tillvaratas orgelns disparata och kontrasterande klangfärger vilka gifter sig utsökt med pauser och korta klangliga hålrum, och där själva instrumenteringen (orgel) skapar klingande gläntor i vad som annars kunde bli en ogenomtränglig snårskog. Ett annat utsökt exempel är de sju stycken med titeln Dimmaa som spelades in 2006 med en ensemble bestående av Tommy Björk, Raymond King, Serge Bachtasarian, Erik Drecher och Lilian von Hausen. Här inträder snarare en östasiatisk meditativ stillhet med glesa, delvis repetitiva insatser av slagverk och harmonium med flöjtstämman som snirklar framåt i det väna landskapet.
Om Maavak har Feiler uttryckt något som träffar väl för den mesta av hans musik: kompositionen beskriver inte kampen utan komposition är själva kampen (Bergendal). Även om detta stämmer väl in på vissa verk för orkester eller större ensembler är det inte alltid storformatet och den överförda betydelsen av kamp blommar ut i något intressant eller akustiskt-fysiskt omtumlande. Till exempel präglas L’extension du Domain de la Lutte n. 2 (2022) med Zeitkratzer av en mättad kakofoni med parallellt löpande stämmor i full fräs där bristen på urskillning tar över den eventuella strävan att skapa en ljudomfamning som skingrar tankarna och som gör att man verkligen lyssnar. Liknande kan sägas om Müll från 2008 med Klangforum Wien som dessutom har sång med text där semantiskt innehåll och röstens timbre tycks sträva efter att nå fram men drunknar bland stämmorna och blir till nästintill överflödig. I desto positivare dager framstår då Epexegesis för Blixa Bargeld med Stavangers symfoniorkester som mer är att likna vid ett monodram där texten står i centrum utan att den klingande motrörelsen i orkestern för den skull hamnar i akustisk skugga.
Oftast går det att separera Dror Feiler, tonsättare av abstrakt musik, från den politiskt aktive och aktivisten Dror Feiler. I visa fall synkroniserar emellertid dessa parallella världar. 2009 hade Bayerska radions symfoniorkester beställt ett verk som de var i färd med att repetera och framföra. Kort innan premiären vägrade musikerna att spela då man menade att det är för ljudstarkt och de därmed riskerade att förstöra hörseln. Ett halvår senare spelade de till slut Halat Hisar, men dessförinnan slogs denna från högmodernismens stolta dagar klassiska konflikt upp stort i framför allt tyska medier. Vad som på ytan förefaller vara en rent musikalisk-autonom konflikt hade troligtvis också med Feilers bakgrund och politiska ställningstaganden i kombination titeln att göra – Halat Hisar betyder belägringstillstånd och syftar delvis på belägringen av Ramallah och anfallet mot flyktinglägret i Jenin i Västbanken. I en intervju med SWR i samband med debaclet säger Feiler att han vill sätta lyssnarna i en specifik situation, så att de kan höra annorlunda och därigenom tänka annorlunda för att till slut agera annorlunda. Samtidigt säger han att musik kan ha särskilda politiska konnotationer, men att det inte går att göra politik av musik. Ett exempel på Feilers tydliga syften och gränsdragningar som inte så lätt låter sig göras.
Det rör sig alltså om en mycket omfattande utgivning. Just därför är det ytterst förbryllande att informationen som medföljer boxarna är både knapphändig och ofullständig. I de flesta verk för mindre grupperingar framgår namnen på musikerna, men ibland inte. Här finns förkortningar som BRO och SWRSO, och har man inte riktigt koll på aktörer inom den klassiska och samtida musiken så kan det nog vara svårt att veta vad detta står för (Bayerska radioorkestern och Sydvästtyska radiosymfonikerna). Skivorna är som sagt kategoriserade efter genre, men ibland utifrån slagkraftiga titlar som Goethe im Schlachthof eller Music is Castrated Noise, vilket inte säger något om format eller besättning. I visa fall rör det sig om liveupptagningar, men vad innebär då årtalet som anges? Årtalet för komponerande, eller tidpunkt för framförande? Var inspelningen inspelningen ägde rum framgår inte heller.
En fråga som uppkommer med den ovan nämnda skivan med verkserien Dimmaa är om det rör sig om improvisationer eller kompositioner. Av det klingande att döma, samt att utgivningen ändå sägs samla kompositioner av Feiler, förmodar jag att det handlar om det senare. Men är det kanske kollektiva kompositioner? För mig låter det nämligen som den form av strukturerade oordning som man kan uppleva framför allt på den så kallade Echtzeitscenen – som namnet antyder, ett slags komponerande i realtid, vilket förenklat uttryckt kan sägas vara ett intressant mellanting mellan komposition och improvisation. Men det är inte så lätt att veta. Här saknar jag konkret information samt verkkommentar.
Medföljer gör heller vare sig biografi eller fördjupande essä av utomstående eller av Feiler själv, som sätter musiken och över fyrtio års skapande i ett sammanhang. Med tanke på omfattningen av denna utgivning, ett slags magnum opus i sig, samt att Feiler genom åren uttryckt sig i skrift om sin musik och estetiska frågor, kan jag inte tycka annat än att det är anmärkningsvärt och något av en förlorad möjlighet att göra detta konstnärskap och musik mer bekant och framför allt förståelig. Men för den som redan är bekant med både konstnären och aktivisten Dror Feiler, och därtill någorlunda insatt i den avantgardistiska musik- och konsthistorien, finns här mycket att lyssna och låta sig omslutas av.