Sophögen i Oxyhynchos. Grekiska Papyrustexter
Red. Karl Dunér
Ellerströms förlag (2025)
Sophögen
Karl Dunér
Orionteatern, Stockholm (30 aug–14 sep 2025)
Av Marit Kapla (publicerades i O&B 1 2026).
Karl Dunér, OXY 3, 2025, Papier-maché, pigmenttryck på bomullspapper, 24 x 31 x 12 cm. Från serien Sophögen / The Heap. Galleri Duerr Stockholm.
När jag var barn gjorde min familj ibland utflykter till historiska minnesmärken. På platser som Uppsala högar och Läckö slott gick jag runt och drömde om att resa i tiden. Jag skulle så gärna ha velat träffa de som levde där för länge sen. Med boken och föreställningen Sophögen är det som att den önskningen går i uppfyllelse. I tvåtusen år gamla papyrusfragment uttrycker sig människor från antikens Egypten överraskande ofta som om de levde idag. Bortom det oemotståndligt suggestiva i att tycka sig möta forntidens människor ansikte mot ansikte, väcker projektet också tankar kring konstnärlig gestaltning i allmänhet och av historiska dokument i synnerhet.
Regissören och konstnären Karl Dunér är både redaktör för boken Sophögen i Oxyrhynchos. Grekiska papyrustexter och skapare av föreställningen Sophögen som spelades på Orionteatern i Stockholm under några veckor i höstas. Dessutom är han upphovsperson till konstutställningen Sophögen/The Heap som visades på Galleri Duerr i Stockholm för ett år sedan. Den innehöll ljud, skulptur, foto och text och blev första delen ut i det tredelade projektet Sophögen där den här texten behandlar de två delar som följde, det vill säga boken och föreställningen.
I bokens förord berättar Dunér att alltihop började för tio år sedan när han arbetade med en uppsättning av Aischylos pjäs Den fjättrade Prometheus. När han letade efter fragment av de andra pjäserna och satyrspelen som framfördes vid pjäsens premiär i Aten 472 fvt, upptäckte han att ett av de längsta fragmenten hade hittats vid arkeologiska utgrävningar av en sophög i Oxyrhynchos. Den numera försvunna staden, uppkallad efter en fisk, var under lång tid Egyptens tredje största stad och låg i Nildalen i Egypten där staden Al-Bahnasa nu ligger, ungefär 40 mil söder om Alexandria. Dunér återkom till sophögens fragment i flera uppsättningar och utställningar och frågade till sist översättarna Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson om de ville göra ett större arbete kring sophögens papyrus, och framför allt lyfta fram dess vardagstexter. Översättaren Daniel Samuelsson anslöt och det är de tre översättarnas tolkningar av papyrusfragmentens grekiska texter som utgör fundamentet i både boken och föreställningen.
Det var de brittiska arkeologerna Bernard Grenfell och Arthur Hunt som 1896 började undersöka Oxyrhynchos gamla sophög. Utgångspunkten var att skrivmaterialet papyrus som tillverkas av växten med samma namn bevaras extra bra i torr sand. De hade letat på andra ställen utan resultat men här blev det jackpot. Redan vid första spadtaget lyftes okända fragment av det kristna Thomasevangeliet upp. Efter några års grävande uppskattade arkeologerna att sophögen rymde uppemot 500 000 papyrusfragment, de flesta skrivna på grekiska men några även på egyptiska, latin och arabiska. Det äldsta fragmentet är från 100-talet fvt och det yngsta från år 710. Fram till idag har 6000 av fragmenten tolkats och publicerats vilket alltså bara är en dryg procent av materialet. Även om många av de återstående papyrusbitarna är för förstörda för att kunna förmedla särskilt mycket information lär det dröja innan sista ordet från Oxyrhynchos är sagt.
I boken Sophögen i Oxyrhynchos. Grekiska papyrustexter finns 368 av fragmenten översatta till svenska och ofta försedda med fördjupande kommentarer av respektive översättare. I urvalet har Karl Dunér prioriterat tidigare okända och oöversatta texter med tonvikt på dokument som återspeglar vardagslivet. Här finns kontrakt, skatteberäkningar, rättegångsprotokoll och inventarieförteckningar varvat med privatbrev, orakelfrågor, horoskop och trollformler. Boken rymmer även bitar ur dikter, dramatik och romaner med företräde för mindre kända författare, även om några berömdheter som till exempel fragmentpoeternas fragmentpoet Sapfo också finns med. Den som har läst Anne Carsons Röd självbiografi (översatt till svenska av Mara Lee) blir glad att möta Geryon igen i ett fragment från Stesichoros diktverk Berättelsen om Geryon som Carson byggde sin bok på. Ett mycket trasigt fragment av Platon ur sophögen återges intill den fullständiga texten som hittats bevarad på annat håll. Det åskådliggör både vilket pussel det är att återskapa antik litteratur och hur mycket av den som gått evigt förlorad.
Att lyfta fram vardagstexter känns typiskt för vår samtid och är en förskjutning jämfört med hur det var när fragmenten först grävdes fram. I en essä i boken skriver Ingela Nilsson, professor i grekiska, att ett viktigt syfte i början var att hitta tidiga kristna texter. Den papyrus från Oxyrhynchos som publicerades allra först och som enligt den officiella katalogiseringen kallas ”P.Oxy. 1”, är den äldsta kända handskriften av Thomasevangeliet, en av de apokryfiska, icke-officiella, bibeltexterna. I boken finns ytterligare tre fördjupande essäer, skrivna av Alexander Andrée, klassisk filolog, Paul Linjamaa, religionshistoriker och Denis M. Searby, professor i antik grekiska. Tillsammans med Dunérs förord och översättarnas kommentarer gör dessa längre texter läsningen både lustfylld och lärorik.
Det är knappast ett tvärsnitt av befolkningen läsaren möter i papyrusfragmenten, vilket både Karl Dunér och Paul Linjamaa poängterar. Endast samhällets elit kunde läsa och skriva ordentligt. Vanligt folk anlitade professionella skrivare eller andra personer för att få sina kontrakt och brev författade, något som lämnat spår i texterna där det ofta är någon som skriver för någon annans räkning.
Ungefär tio procent av Oxyrhynchos cirka 30 000 invånare ägde en eller flera slavar. I staden levde alltså tusentals människor som köptes och såldes som djur. De är också med i fragmenten. Ibland har de rymt, ibland ska de utbildas, ibland ska de friges. I bokens fragment nummer 72 är slavinnan Apollonous redan frigiven till två tredjedelar. Någon som heter Heraklas friköper den sista tredjedelen och betalar en uppgjord summa.
Överlag skickar de här 1500–2000 år gamla texterna massor av frågor rakt in i nutiden. Till exempel om olika former av slavarbete och om mattransporter, ett vanligt ämne i de privata breven. Sarapammon skriver till sin syster Thaesis: ”Jag sände dig ett vinkrus genom Patas, en sjöman, så låt mig veta om du har tagit emot det.” I ett annat brev ber någon sin bror att vänligast ordna en kruka rökt fisk. Det rapporteras om skickade ostar, ägg, senap, rättikolja, honung och oliver.
Kommunikationen om livsmedelssändningar får mig att tänka på breven som gick på 1910-talet mellan min morfars mor i Boden och hennes föräldrar i Vadstena. Det står en hel del om äggen som föräldrarna regelmässigt skickade med tågtransport till sin dotter. Pappan konstruerade särskilda ägglådor så att äggen inte skulle gå sönder. En gång hamnade försändelsen i värmevagn i stället för kylvagn med fatalt resultat. När slutade vi skicka mat? undrar jag när jag läser Sophögen. Sedan inser jag att vi ju skickar mat nu också. Betydligt mer än under antiken faktiskt. I så stor skala att transporterna paradoxalt nog för de flesta har blivit osynliga.
Ett av papyrusfragmenten listar mat som verkar ha kommit med båt från Palestina. Bland posterna finns ”vin, 3 krukor från Askalon” och ”7 Gazakrukor inlagd fisk”. Jag försöker googla avståndet mellan Oxyrhynchos/Al-Bhanasa och Gaza. ”Det gick inte att skapa någon vägbeskrivning”, meddelar Google. Inte med bil, inte till fots. När jag ändrar destinationen till Askalon som ligger på Israels territorium, går det däremot bra. Mellan raderna berättar papyrusfragmentet om en värld där avståndet till Gaza var som vilket avstånd som helst.
Karl Dunér, OXY 23, 2025, Papier-maché, pigmenttryck på bomullspapper. Från serien Sophögen / The Heap. Galleri Duerr Stockholm.
I andra texter är skillnaden mellan då och nu mer underhållande. När papyrustexterna skrevs var homerosrecitatör ett jobb, vävaren fick purjolök till frukost och ”sjungande män på styltor” stod för underhållningen. I breven är folk burdusa och artiga samtidigt. Ammonios skriver till sin far Tryfon: ”Vid min själ, om du inte gör detta kommer jag bryta mig in på din plantskola och jämna den med marken, om du nu är så usel, och du kommer bara att ha dig själv att skylla. Jag ber för din goda hälsa.” Eller var ”Jag ber för din goda hälsa” i själva verket också en otrevlighet? Motsvarigheten till vår tids passivt aggressiva ”mvh”?
Andra saker förefaller vara sig mycket lika, som det formella språket i kontrakt och avtal. Alla kulturfrilansare känner igen ett uppdragsavtal när de ser ett, som när Onnofris och hans musikgrupp får i uppdrag att framträda för invånarna i byn Souis under fem festdagar ”mot en daglig ersättning om 140 drachmer, 40 par bröd, 8 mått rapsolja samt för hela spelperioden tillgång till en kruka vin och en kruka vinäger”.
Mänskligt tidlöst är också bekymren för nära och kära som präglar många av texterna. Ibland hjärtskärande uttryckt, som när Isidora skriver till Hermias (med översättarens hakparenteser runt trolig tolkning av saknade bitar): ”Gör allt, skjut upp allt och kom i morgon. Det [lilla bar] net är sjukt. Det har blivit svagt. Det har inte ätit på sex dar och jag är r[ädd] att det dör när du inte är här. Men du ska veta att om det d[ör] när du inte är här så fly [så att du inte??] finner att jag har hängt mig […]”.
Fragmenten presenteras inte i vare sig kronologisk eller innehållsmässig ordning. Karl Dunér skriver att han har velat att boken ska se ut som om översättarna, precis som en gång arkeologerna, har kört ner nävarna i högen och sedan översatt det de dragit upp. Som läsare får jag själv försöka föreställa mig verkligheten runt varje fragment. Därmed upprättar jag starka band till de som skrivit texterna. De vittnar om känslor och drivkrafter jag känner igen hos mig själv: kärlek, sorg, strävan, vrede, begär, tro och vidskepelse. De ber samma bön som jag också kan utantill – Fader vår, de betalar med samma valuta som jag köpte Retsina med på båtluffen till Kos 1993 – drachmer. Men ibland tar jag ett misstänksamt steg tillbaka. Trots att boken erbjuder stimulerande fördjupning undrar jag om jag verkligen förstår så mycket som jag tror? Eller blir jag i själva verket förförd av min egen ack så attraktiva spegelbild?
Med samma tudelade känsla tog jag del av föreställningen Sophögen på Orionteatern i Stockholm. Golvet i teaterns stora hall var täckt med sand och hade husgrunder av sten utplacerade, lagom höga för publiken att sitta på. Enkelt och effektivt leddes associationerna till en arkeologisk utgrävning i ökensanden. Det väldiga rummet låg i brunt ljusdunkel med naturligt ljusinsläpp från några små fönster. Skymningen föll allt eftersom timmarna gick och gjorde på så sätt tiden till en kongenial medljussättare.
De första fyra timmarna kunde publiken vandra runt fritt och lyssna till fragment som skådespelare hade läst in i förväg och som spelades upp i små högtalare. Högtalarna var konstverk i sig själva, oregelbundet runda och abstrakt påminnande både om mänskliga skallar och stora stenar. I bibelcitatet ”stenarna skola ropa” (som också är den svenska titeln på en deckare av Ruth Rendell, kanske är det därför jag minns det) säger Jesus att om lärjungarna förbjuds att tala kommer stenarna att ropa i deras ställe. En möjlig parallell till hur föreställningen lät människor från Bibelns tid övervinna materiella hinder och tala igen.
Tysta figuranter i arbetsrockar markerade mänsklig närvaro i ljudverket genom att kratta i sanden bland husgrunderna. Texterna varvades i en komposition med varandra och med musik av Mats Persson som delvis utgick från notmanuskript hittade i sophögen. I början kände jag en frustration över att missa text för att jag stod för långt ifrån en högtalare och inte riktigt hörde. Sedan gav jag upp och tog emot textmassan som en helhet. Det jag hörde, hörde jag, resten försvann i bortdöende ljudvågor, precis som i verkligheten som alltid kommer att vara för väldig för den enskilde att omfatta. Det flexibla teaterrummet fungerade ypperligt för en sådan här ljudinstallation.
I en avslutande, mer dramatiserad avdelning framförde skådespelare brottstycken ur antika pjäser, en dockteaterföreställning, burleskt skuggspel och poesi, alltihop funnet i fragmentform i Oxyrhynchos. En grupp musiker och sångare med bland andra röstkonstnären Sofia Jernberg var en integrerad del av ensemblen. Regissören Karl Dunér följde med truppen över scengolvet när den växlade uppspelningsplats och klingade i en liten klocka för att markera övergången från ett fragment till ett annat.
Något av det kraftfullaste i Sophögen, både boken och föreställningen, är hur verket gestaltar att texterna finns bevarade endast som fragment. Det har bidragit till en slags romantisering av det fragmentariska, skriver Ingela Nilsson, som man bland annat kan iaktta kring Sapfos dikter:
En sådan fragmentestetik tycks framkalla ett starkt behov av att fylla i och på så sätt bli ett slags medskapande poet, inte sällan hos manliga filologer med en privilegierad position. Man kan likna den sortens filologi vid den 1800- och 1900-tals arkeologi som ledde till papyrernas bevarande: att gräva upp, packa ner och skicka föremål till England var en kolonial och imperialistisk handling, och så är även att korrigera och komplettera en fragmentarisk text. Men samma handlingar bevarar och förmedlar föremål och ord som annars kanske hade gått förlorade. Och fragmenten rymmer hela världar som ständigt levandegörs av nya generationers poeter och konstnärer.
I föreställningen är det greppet att inte fylla i som blir förbluffande verkningsfullt. Jag sitter på en av husgrunderna när skådespelaren Torkel Petersson kliver upp bredvid mig så nära att hans mantel sveper över min axel. Han och de andra spelar soldater i en scen ur Aischylos pjäs Myrmidonerna. Akilles, krigshjälten från trojanska kriget börjar plötsligt tala stympat och upphackat. Jag får en vision av en röst, kvävd av jord och förruttnelse, som ändå försöker vittna om krigets villkor och konsekvenser. En röst som talar med spruckna ord – för döva öron, som det oupphörligen visar sig. Tiden står still, inget händer, soldater fortsätter att dö vid fronten. Det är ett magnifikt scenögonblick som förstärks av att jag befinner mig mitt i det. Eftersom jag sitter vid skådespelarnas fötter, nästan besvärande synlig för de andra i publiken, försöker jag anteckna i smyg. I efterhand kan jag inte läsa vad jag har skrivit. ”Torkel P– jättebra – pollsen”. ”Pollsen”, vad är det? Eller står det ”poltsen”? ”Polisen?” Plötsligt är jag själv en uttolkare av fragment.
Jag är helhjärtat nöjd med att jag reste till Stockholm enkom för att se den här föreställningen. Boken är rolig att läsa och jag lär mig massor. Sophögen lämnar mig som sagt ändå med några frågor, vilket inte behöver vara en svaghet utan kanske bara är ytterligare en kvalitet hos projektet. Den tillfredsställelse barnet inom mig får av att höra rösterna ur privatbreven och i så hög utsträckning tycka sig känna igen mig själv, hur ska jag förstå den? Är den trösterik, som Lars Ring tyckte i Svenska Dagbladet i en recension av föreställningen..Först känner jag också så, men är inte upplevelsen egentligen nattsvart desillusionerande? Mycket nilvatten har flutit under broarna sedan oxyrhynchierna plitade på sina papyrus men människor verkar dock vara sig lika på mer än ett sätt. Umbäranden, våld och krig är fortfarande högst närvarande i mångas liv, det vill säga, människan tycks helt oförmögen att skapa en rättvis värld. En annan slutsats är att några av de antika rösterna som charmar mig lär komma just från den tidens förtryckare. Inte bara de tänkande och kännande forntidsmänniskorna är som jag, våldsutövarna är också som jag. Vad gör jag, och det samhälle jag lever i, med den insikten?
Något jag också undrar är vad en form som återger privata brev, skönlitteratur och affärsuppgörelser på samma nivå, får för konsekvenser. I verkligheten betyder ju en faktura från hantverkaren något helt annat än ett textmeddelande från mamma. Sophögens sorl förutsätter att mottagaren zoomar ut en aning och tar emot det ungefär som ett barn som ska sova och hör de vuxnas prat och skratt från festen i rummet intill. Kan ett sånt här verk säga något mer förtätat och spetsigt? Ungefär samma sak undrade Ulrika Stahre som, i sin recension i Aftonbladet av föreställningen (den enda recension av Sophögen, såväl bok som verk, jag hittat som inte varit nästan reservationslöst positiv) tyckte att föreställningen liknade ”ett långsamt mingel med en massa kontextlöst babbel” i Aftonbladet.
Är det helt enkelt fragmentets form som är den djupaste innebörden i Sophögen? Det som inte bara är oavslutat utan som också saknar början. Precis som ett människoliv, om man avlägsnar allt historieberättande, all kontext om man så vill, kring det.
I ett fragment som är placerat mot slutet av boken står det: ”ingen lever för sig själv utan var och en har sitt liv i en samfällighet, för av naturen är varje människa en del av en stat på precis samma sätt som ett bi [är en del] av en svärm”. Finns det en uppmaning om ansvar och handling i Sophögens betoning av likhet? I ett annat fragment skriver Euripides i sin pjäs Polyidos: ”Delfinen härskar i sitt hav, bland luftens fåglar härskar örnen oinskränkt, i himlen Zeus, på jorden envåldshärskarna.” Det verkar så här långt vara lättare att avsätta himlens makthavare än jordens. Men om det någon gång ska ske är det väl ändå tillsammans som människorna ska åstadkomma det, inte var för sig.