Under sjöarna
Ingela Strandberg
Norsteds (2026)
Vilket öde för en sökande stråle
Emilia Hasselquist Langefors
Albert Bonniers förlag (2026)
Av: Katja Palo (publicerades i O&B 1 2026)
Formgivning omslag: Sara R. Acedo
Ingela Strandberg innehar en särskild plats svensk poesi. 82 år gammal, på senare år återkommande föremål för prisregn, men fullkomligt ointresserad av allt vad kotteri heter. Så har hon bott kvar i sin halländska landsbygd, den med ladorna, busshållplatsen, landsvägarna och lantbruken som förekommer så flitigt i dikterna. Inför släppet av När jag var snö (2024) höll hon sin första releasefest någonsin, på Rönnells i Stockholm. Denna lite avsides position speglas i dikterna, som rör sig i tillvarons periferi.
Död, de döda, att dö och att döda har varit bland hennes främsta teman genom det halvsekellånga författarskapet. I En lösdrivares söndag från 1977 reser sig den sista människan upp ur askan och går av egen vilja mot döden, "Regellös / till sist // som ursprunget". I dikten "Det är 1 maj och äppelträden blommar" från samlingen Ett rum för natten (1984) kommer en vacker bödel in och leker med bilan över diktjagets huvud en stund innan han går igen. Ständigt går de döda omkring bland de levande i Ingela Strandbergs dikter, ständigt hörs djurens skrik från slakteriet. Och självklart: att skriva om döden innefattar att skriva om viljan att leva.
Men förhållandet till döden tycks ha ändrats något i takt med att hennes poetiska uttryck blivit klarare och mer avskalat. I Nattmannen från 2020 krokar hon arm med den föraktade och utsatta historiska figuren nattmannen, som slaktade hästar, tog hand om bygdens avfall om nätterna och assisterade bödeln. Från den boken syns en rörelse där döden framstår mindre som bild, utan mer och mer verklig; förhållandet till döden mer konkret.
Den nya boken Under sjöarna är 76 sidor lång. Vatten i olika former, framför allt sjöar, är närvarande på var och varannan sida:
Jag vill inte lämna jorden
Jag vill inte lämna min kropp
Det finns inga himlar för mig
Jag vill ner i sjöarna
Till bottensatsen
Ingela Strandberg besitter som få andra förmågan att med lika enkla som brutala rader uppnå dikter som är hisnande i sin precision.
Vi möter ett åldrande jag som på allvar umgås med den egna förestående döden. Men det är mer trösterikt än ledsamt. Diktsamlingen rymmer frågor som: Hur ter sig döden, döendet? Vad händer med mitt själv när jag dör? Återkommande finns en önskan om att förvandlas till en rörelse, som en serpentin, eller "ett utsökt slinger":
Jag vill inte uppgå i daggdroppen
Inte heller i oceanen
Nej, mest av allt skulle jag vilja
bli en form i rörelse
Som spiralen på en snäckas rygg
I Ingela Strandbergs förra diktsamling, När jag var snö (2024) var det en katts död som var utgångspunkten. I sin recension av boken skrev Athena Farrokhzad i DN: "Snarare än att sörja döden känner Ingela Strandberg till den, det vill säga den sortens kännedom man bara kan ha om något man ser framför sig. Enklare uttryckt: Hos Strandberg kommer döden till uttryck som fenomenologi, snarare än som elegi. Som stön istället för sorgesång."
Det är träffande. Men i Under sjöarna tar Strandberg ett litet, litet kliv närmare sorgesången. Boken har unisont hyllats på kultursidorna, flera kritiker menar att hon överträffat sig själv. Men är det verkligen sant?
Dikterna i boken är ofta briljanta, men ibland lite.. konventionella. Jag saknar det råa och oförsonliga i Nattmannen och Ingenstans mitt segel, som jag vill påstå är bland det bästa som skrivits i poesiväg i Sverige på 2020-talet. Samtidigt är det just tematiken i den nya boken som gör oförsonligheten frånvarande, den handlar ju om att förlika sig med åldrandet. Det är en bedrift att som poet fortsätta förnya sig efter att ha varit verksam i så många år, utan att för den sakens skull förlora sin distinkta röst.
Slående i Under sjöarna är prövandet av olika positioner. I en av dikterna drömmer jaget att hon är ett hundskall som driver runt under Saturnus buk. Andra positioner: Gömd inuti tiden, Saturnus buk. Andra positioner: Gömd inuti tiden, i mellanrummet, svävande runt sitt eget kott. I en dikt vill jaget "stå vänd mot norr / vara norr".
I en annan dikt lägger sig jaget ner där två sjöar möts. "Där slipper jag medge / att jag är människa". Det finns en spänning mellan att inte vilja lämna jorden och önskan att vara något annat än en människa. Apropå positioner. Vad innebär positionen "under sjöarna"? Titeln förekommer i en dikt som börjar med raden "När dikten hände". Dikten var vild, innan den efter några dagar stillnade och gav sig av ut i mörkret:
Ibland som ett hungrigt lodjur
Ibland som en nektartyngd insekt
Och jag lät den hända igen och igen
På motorvägen På småvägarna
Inåt skogarna I sjöarna Under sjöarna
Strandberg nöjer sig inte med att lata dikten röra sig på jorden, den ska också röra sig i jorden, i vattnet, ner i jordskorpans strata. Till ett lager förgången tid. Mycket har skrivits om det icke-antropocentriska i Ingela Strandbergs poesi, den nästan övertydliga önskan att placera jaget på samma nivå som djur, eller för all del, lador. Men långt mer intressant ar de gåtfulla delarna, som inte uppmuntrar till tolkning, utan bara visar fram lysande punkter av tillvaron där man anar ett okänt djup. Som de dunkla raderna "Det som gör ont är bottnen / med sin förtvivlan sin kunskap". Bottnarna i dikterna ska troligtvis både förstås i bokstavlig och metaforisk mening.
Mindre lyckad ar en tydligt Inger Christensen-inspirerad epifordikt där olika saker som sover räknas upp, som träden, vindarna och vägarna, "tiden som går förbi fönstret". Här saknas exaktheten som ar storheten i hennes poesi: förmågan med att några enkla rader med rak meningsbyggnad knyta ihop vitt skilda delar av tillvaron, från grusplanen till kosmos.
Här och var hänvisas till förtryckare. Och det våld som breder ut sig i världen speglas i rader som "Rebellen är trött / Motståndet är förvekligat / Världen är ett slakthus". Utsagan om att världen är ett slakthus är både sliten och dessutom verkningslös i ett författarskap där slakthuset, det faktiska slakthuset och inte metaforen, är en grundbult.
Om Ingela Strandbergs poesi tidigare beskrivits som mörkt glödande, skulle den här samlingen kunna beskrivas som mjukt, grönt lysande, som en lysmask? En sådan kan jaget för övrigt tänka sig att bli: "Helst skulle jag vilja vara en lysmask / runt hästarnas hovar när de betar".
Upplevelsen av att läsa den känns lite som att sitta i en kanot på en stilla sjö en sen sommarkväll: om du håller blicken fäst vid en punkt strax ovanför linjen där vattenytan bryts av mot klipporna, kan du se hur klipporna och barrskogen bakom reser sig mot himlen, och på vattenytan skapas en perfekt, uppochnedvänd spegelbild, som tycks så tredimensionell att du kan föreställa dig att det finns en hel värld där nere. Gradvis blir spegelbilden förvrängd, flyter ut i vattnet. Texten pekar åt två håll – mot den fysiska verkligheten, och mot en annan slags verklighet, som rymmer djup du bara kan ana, men uppmanas att fantisera om. Under sjöarna är ett botemedel mot dödsångest.
Form omslag: Beatrice Bohman
Det är inte bara 54 år som skiljer Ingela Strandberg från Emilia Hasselquist Langefors som debuterade i somras och redan kommer ut med sin andra diktbok Vilket öde för en sökande stråle (Albert Bonniers förlag) och nominerats till både Katapultpriset och Borås Tidnings debutantpris. Även stil, temperament och bildspråk befinner sig på långt avstånd, så långt ifrån att det först framstår som en halvdålig idé att samrecensera dem.
Men, vid en närmare anblick finns också likheter. De båda skriver utifrån ett tydligt jag, ett jag som vill vill vill. De skriver också poesi som är verksam på flera nivåer samtidigt, varav en är konkret, en annan filosofisk. Båda sträcker sig efter en förståelse av varat.
Ingela Strandberg säger sig vilja undersöka verklighetens bottnar, Hasselquist Langefors dikt jag vill ta sig ut ur immanensen, ett ord som skrivits om och om igen över hela för- och eftersättsbladet. Boken inleds med ett citat ur Det andra könet, om biologi och transcendens. Immanensen ska alltså förstås som Simone de Beauvoir förstod den: som ett liv i stillastående, stagnation, i motsats mot ett liv i transcendens: överskridande, rörelse. De Beauvoir byggde vidare på en fenomenologisk tradition, men Hasselqust Langefors tycks närma sig medvetandefilosofin och kropp/själ-problemet från en mängd olika håll.
Hur som helst är det här dikt som bör läsas sinnligt i stället för att fastna i filosofiska begrepp. En bättre metod är att låta sig bli översköljd av det kaos av förnimmelser, tankar och bilder som boken levererar. Diktjagets ärende är tydligt: Ta sig ut, bli fri! Men går det ens?
Boken inleds med en kontaktannons, en efterlysning av en man som högg av sin arm med en kinesisk dao. "Jag tror att vi skulle förstå varandra. Även jag har försökt ta mig ut ur immanensen", skriver jaget.
Så är tonen satt. Med humor och surrealism vränger Hasselquist Langefors ett energiskt, oförutsägbart associationsflöde genom det fenomenologiska perspektivet. Paradoxalt nog framstår det som spretigt och språkligt exakt på samma gång.
Där Ingela Strandberg i sina senaste böcker skriver i raka, enkla rader och på sin höjd kostar på sig ett kommatecken här och där, skriver Hasselquist Langefors i stället expansivt, med en rad olika stilmedel. Texten kryssar fram mellan versaler och gemener, parenteser, rader i kursiv, utropstecken (många!!), engelska uttryck och utbrister i diverse läten. Referenser till filosofer samsas med referenser till memes och popkultur. Det svajar mellan ironi och uppriktig-het. Rösten är påfallande självmedveten. Med andra ord: det är dikt som framstår som oerhört samtida. Inte som pose, utan för att dikten talar genom de många kaotiska informationsflöden som idag präglar våra liv, vårt sätt att tänka och språk. Det är metamodernism. Så här kan det se ut:
när jag rör vid min omvärld är det utifrån, direkt förvissad
att jag inte är den (om mina Horny Horses hade röster skulle de gnägga från Guds dass:
MAN SKA INTE KUNNA IAKTTA VÄRDEN, MAN SKA KUNNA VARA I DEN; MAN SKA INTE KUNNA RÖRA VID VÄRLDEN, MAN SKA RÖRA DEN) (de hade sagt; man ska fucking röra den)
Så bråkar texten med jaget, kroppen och världen, och olika sätt man kan tänka kring hur världen och medvetandet är sammanflätat. Hasselquist Langefors iscensätter upplevelsen av att stöta mot sitt vetandes, kännandes och världens gränser (och samtidigt veta att de gränser man känner ar gränser man själv upprättar):
jag måste stanna utanför ICA för att hämta luft när jag i ett ögonblick inser hur hemskt allt är och hur stort allt är och hur oerhört allt är när det runtomkring mig pågår med sin upplösning och omformering och jag är inte förmögen att förklara ens den enklaste rörelse (allt jag kan uppfatta ar dåtidens kalk, det avstannade: en krossad avbild i förskjutningen [...].
Ibland är dikten så här rättfram och vardaglig i sin sensoriska överbelastning. Andra gånger flyter den ut i vaga förnimmelser. Allt är bara för mycket! Hur ska en liten människa kunna orientera sig i det? Hasselquist Langefors gestaltar frustrationen väl. Det är en underbar upplevelse att få följa med i detta tänkande och bildskapande utan att ha en aning om vart det ska ta vägen.
Hasselquist Langefors har något alldeles eget, men det expansiva, upphackade och tramsiga för tankarna till Ellen Nordmark som för två år sedan utkom med diktboken "Epos". Världen har nog alltid upplevts som kaotisk, läskig och omöjlig att deschiffrera. Men de försöker uppfinna ett språk för samtidens specifika kaos, vilket på en gång framstår som oerhört dumt och oerhört komplext. De svarar med poesi som är spretig, brainy, vacker, rolig och anspråksfull.
Rasmus Landström skrev i Aftonbladet (02/10/2025) om en rörelse av vad han kallar "upplyst trams", dit han bland annat räknar trojkan Jonathan Brott/Ali Alonzo/Elis Burrau, men också Malte Persson och Isabella Nilsson. Poeter som skriver mycket olika, men som enligt Landström förenas i tramset: "bygger lekland i fascismens krigszon", alltså svarar på den dystra politiska utvecklingen med lekfull, tramsig poesi. Det Emilia Hasselquist Langefors och Ellen Nordmark sysslar med kan också beskrivas som "upplyst trams", men med tyngdpunkten på "upplyst". Som den lite mer akademiskt lagda kusinen till de innan nämnda poeterna.
Även om det överaktiva associerandet i Vilket öde för en sökande stråle känns igen från debuten Jämte grönet som gavs ut på 20TAL bara ett drygt halvår tidigare, är det mycket som skiljer böckerna åt. Där Jämte grönet är tuktad till korta rader som inte sällan för tankarna till Gunnar Björling, svämmar den nya boken över sina egna bräddar, och ton och modus är annorlunda. Det visar en imponerande bredd, som om hon verkligen hittat fram till sin inre oändliga fantasikälla och bara öser ur den.
Kroppen är ständigt närvarande i dikterna. Jaget tycks uppleva gränsen mellan kroppen och världen som allt för tydlig. Kroppen ömsom en "hudkostym", ömsom blodkroppar och mikrober som "pånyttföder sig (dig)". Det är kyssar, sex, onani, flytningar, blod.
"Text som transcendens, sex som transcendens. Har vi hört det förut?", frågar sig kritikern och litteraturprofessorn Thomas Götselius när han i Expressen (14/1) recenserar Hasselquist Langefors bok, som han för övrigt kallar ett "poetiskt lyckopiller". Men alla referenser till sex (i boken oftare benämnt knull) behöver inte nödvändigtvis förstås som transcendens, utan snarare som en del av immanensen. Man känner väl aldrig så starkt att man ÄR kropp som vid sex? Förutom (förhoppningsvis) under några korta sekunder av upplevd gränsupplösning.
Ett av de inledande citaten (tillskrivet Portvakten som tillsammans med figuren Kirurgen återkommer genom boken) handlar om en depression, som anas bitvis i boken. Att vara deprimerad är ett tillstånd där det upplevda stillaståendet framstår som väsensskilt från världen av rörelse och det blir inte bättre av att intellektualisera över det; man känner ändå att det finns en hinna mellan en själv och världen och man skulle helst vilja skara sönder hinnan med kniv. Förutom när man funderar på om världen ens ar på riktigt, det vill säga.
Vattnet spelar en nyckelroll i både Strandbergs och Hasselquist Langefors böcker. Men där vattnet hos Strandberg i första hand är en del av ett faktiskt landskap, är det hos Hasselquist Langefors främst ett koncept för att tala om rörelse i sig, till exempel "Havet är bara en pedagogisk förklaring av världen och Floden bara obs-klassens livsmetafor [..]", eller "(Det är meningslöst att tala om en våg)".
Där Hasselquist Langefors intresserar sig för liv som rörelse, intresserar sig Strandberg for död som rörelse. Men de förenas i föreställningen om den rena rörelsen, jagupplösningen.
De sista raderna i Ingela Strandbergs Under sjöarna lyder:
Ibland är jag konen
Ibland linjen
Då tömmer jag mina fickor
på våld och blir en
rörelse som överger sig själv
för nästa
Hasselquist Langefors näst sista sida består av en våg skapat av många "o". Sidan innan lyder:
nej jag kan inte följa / strålen in i solen / jag kan bara inhämta / skuggan /
från näthinnans tråg // jag förnimmer mig själv / som en våg / snart slår jag / mot stranden // och upphör // ///// // // //// ///// // /// //
Bredvid varandra visar Strandbergs och Hasselquist Langefors böcker på hur de från radikalt olika positioner på det poetiska spektrat närmar sig tillvaron. De visar också att den samtida poesin i Sverige mår bra.