Inringning 3
Carl Frode Tiller
Flo förlag (2026)
Översättning: Jonas Rasmussen
Av: Saga Wallander (publicerad i O&B 2-3 2026)
Omslag av Jens Fänge, med formgivning av Nils Sundberg
Visste ni att lax introducerades som sushi-fisk i Japan först på åttiotalet? Vild lax, vilket finns i Japan, går inte att äta rå, men om laxen är odlad är det inga problem. Detta påtalade den norska fiskeriministern för japanerna när han var på besök år 1985. En sak ledde till en annan och plötsligt exporterade Norge enorma mängder odlad lax, både till Japan och andra länder som upptäckt att det är gott att doppa rå fisk och ris i soja.
Norges väg till välstånd är en välkänd historia. Först var det fattigt, ett land präglat av fiske, jordbruk och kristendom, hårt drabbat av andra världskriget. Sedan upptäcktes olja i norskt vatten, och plötsligt blev Norge en storspelare globalt. Det historiska fredsavtalet mellan Israel och Palestina ledde till en nationell självbild som humanitär stormakt. Så gick ännu några år, Jens Stoltenberg blev Nato-ordförande, och ännu något år senare visade det sig att det kryllade av högt uppsatta norrmän i Epsteinfilerna. Och det är där den norska moderna historien befinner sig just nu. Självbilden har fått sig en törn.
Oljepengene ledde inte bara till en ny roll internationellt och till flest sommarhus per capita i världen, utan också till en kulturpolitik som från en svensk horisont ter sig utopisk. Är det därför som bra litteratur blivit en lika stor exportvara som den odlade laxen? Jag misstänker att det har haft viss inverkan. Eller så är det de slingrande fjordarna och höga fjällen som gör det.
Oavsett varför det har blivit så, kan man konstatera att Norge producerat stora författarskap. Tor Ulven, Jon Fosse, Karl Ove Knausgård, Vigdis Hjorth. Och så Carl Frode Tiller då.
Den första delen i Inringning-trilogin utkom i Norge 2007, den sista 2014. Det är först under senare år den översatts till svenska. Jag inleder den här recensionen med en svepande beskrivning av Norges moderna historia för att Frode Tiller tematiserar just den och för att tematiken når sin fulländning i den avslutande tredje delen, där den ovan nämnda fiskenäringen får en central roll.
Trilogin är verkligen fenomenal. Möjligen kommer den i framtiden betraktas som Frode Tillers livsverk. Premissen är enkel och genial: I en tidning publiceras en annons som berättar om en David som tappat minnet. Annonsen uppmanar människor som känner och har känt honom att skriva brev och berätta om hans liv, för att därigenom väcka hans minnen till liv.
Idén påminner om den franska konstnären Sophie Calles verk The Address Book. Calles hittade år 1982 en adressbok på gatan och bestämde sig för att kopiera alla adresser i den innan hon skickade tillbaka den till ägaren. För att få en bild av ägaren kontaktade hon personerna i adressboken och intervjuade dem utan ägarens vetskap. Det är ett intressant sätt att få veta saker om en människa på. Vi alla, mer och mindre omedvetet, förmedlar en idé om oss själva när vi berättar om våra liv. Inte sällan är det just en idé, en framställning av jaget. Är någon egentligen expert på sig själv? Och om jag inte kan beskriva mig själv på ett sanningsenligt sätt, vem kan det då? I The Address Book är det tydligt att de intervjuade har vitt skilda bilder av adressbokens ägare. Också i Frode Tillers trilogi skiljer sig bilden av David åt mellan de olika brevskrivarna, och det så mycket att David själv framstår som konturlös.
I Inringning fick vi läsa brev från två av Davids vänner från tonåren och hans styvpappa, liksom scener ur respektive avsändares liv. Inringning 2 är uppbyggd på samma sätt, men där är det i stället människor från hans yngre barndom som skriver och beskrivs. I slutet av trilogins andra del kommer det stora avslöjandet, ett slags berättelsens crescendo: David förväxlades med ett annat barn på BB och har alltså vuxit upp i fel familj. Det är där Inringning 3 inleds.
Människorna i Inringning-trilogin har en cynisk blick på mellanmänskliga relationer: vi blir ständigt manipulerade, och det enda sättet att komma ur den förnedringen är genom att manipulera tillbaka. Så är fallet också i den avslutande delen av trilogin. Marius är den första vi möter, den som David blivit utbytt med, den riktiga David om man så vill. Han har vetat om att han inte är biologiskt barn till sina föräldrar betydligt längre än David, som blir varse detta genom Marius brev till honom. Vetskapen om att han inte är biologiskt barn till sina föräldrar tycks ha skakat Marius rejält, och läsaren kastas in i och ut ur hans paranoida blick, ömsom förstår man att han är just paranoid, ömsom upplevs han vara den enda som ser saker för vad de är
Liksom de föregående delarna av trilogin får Inringning 3 syre av växlingen mellan det presens som scenerna är skrivna i, och den dåtid som gestaltas i breven till David. Scenerna är skrivna efter ett slags mall, som effektivt försätter läsaren i konstant spänning. De börjar i någon typ av social situation där fler personer än två deltar: ofta är det en familj, ibland en grupp vänner. Jaget upplever sig missförstått och/eller kränkt, gör vad hen kan för att inte explodera och misslyckas alltid. Det sker oftast genom en inre monolog där jaget tänker att vederbörande inte ska säga det den tänker på, inte ställa till med en scen, men så blir det så ändå. De konfliktfyllda scenerna fungerar som motvikt till de mer tillrättalagda breven, eftersom det blir tydligt vad brevskrivarna undviker att berätta för David, och att samtliga är labila på sitt sätt. Berättelsen om David och om de som befolkat hans liv blir på så vis fortsatt ett mysterium, trots att läsaren får allt mer information.
Denna form för att ge en bild av en människa fungerar extra väl när Susanne som andra person i Inringning 3 kommer till tals. Hon är Davids ex, en mamma som tappat kontakten med sin dotter, ensam feminist i ett föraktfullt 00-tal, och mycket arg på David eftersom han enligt hennes egen utsago är den som fört henne dit hon är. En plats hon föga förvånande inte tycks vara nöjd med – ingen i Inringning-trilogin är nöjd.
Delen som följer Susanne kretsar kring olika sätt att vara och misslyckas med att vara kvinna på, vilket Frode Tiller gestaltar på ett mycket skickligt sätt. De senaste åren har många samtal om kön i offentligheten, inklusive de som berört litteratur, varit märkligt essentialistiska, och böcker har kategoriserats som kvinnliga eller manliga – nu senast har David Szalays Kött diskuterats som en manlig roman, främst möjlig att förstå för manliga läsare. Det här sättet att tala om litteratur på är i mitt tycke märkligt, för jag upplever att man genom att framhärda den specifika (kvinnliga eller manliga) erfarenheten tror sig göra en progressiv analys, men att det istället blir just essentialism av det hela, som liksom ekar av femtiotalets flick- och pojkböcker.
Det finns såklart specifikt kvinnliga och manliga erfarenheter som kan gestaltas i prosa. Men litteraturen måste få vara en plats där man kan gestalta erfarenheter som inte är ens egna och med hjälp av psykologisk insikt, fantasi och nyfikenhet, porträttera människor som inte är som en själv, som har andra problem, andra inre konflikter. Och det här gör alltså Frode Tiller mycket skickligt, nästan som att han demonstrativt vill visa fiktionens möjligheter och autofiktionens begränsningar.
Susanne plågas av specifikt kvinnliga erfarenheter, och ett flertal sådana situationer gestaltas. I ett par brev till David berättar hon om en lång resa som de gjort tillsammans i Sydamerika. Eftersom David tröttnat på andra turister reser de till Nicaragua, som vid den här tiden är ett mycket fattigt land. Där slår de sig ned i en bergsby. Vid ett tillfälle möter Susanne en ung prostituerad kvinnas blick, ser sig själv i henne, och drabbas av en enorm vrede. Hon tröttnar på David, på hans misslyckade författarambitioner, hon tröttnar på Latinamerika och på de västerländska turisternas hyckleri. Inte långt efter att de kommit hem till Norge gör de slut.
Så får vi till slut träffa David själv, en person som tycks vara precis lika märklig och labil som alla andra i Inringning-universat. Han är författare, tillsammans med en norsk-amerikansk, rik kvinna, och kan inte med sina svärföräldrar som han tycker personifierar den amerikanska imperialismen, men som likväl finansierar hans liv. Han själv känner sig som en loser, och någon bok har han inte gett ut på ett bra tag. I romanens sista scen besöker David det som skulle ha blivit hans barndomshem, träffar den bror som han skulle ha vuxit upp med, och också Marius som verkar ha blivit psykiskt sjuk på riktigt – med betoning på verkar – i Inringning-trilogin beror allt på vem det är som ser och talar.
Det liv som David skulle ha levt, hade han inte bytt plats med Marius, är ett helt annat än det han faktiskt levt. Han skulle ha blivit överklass, och arvtagare till ett stort och framgångsrikt företag. I stället kom han att tillhöra en arbetarklass som visserligen flyttat fram sina positioner, men som likväl präglas av alkoholism, kulturförakt och en mycket patriarkal kultur.
I scenens slutskede blir David erbjuden en plats som välbetald kommunikatör i företaget. Han beslutar sig för att tacka ja. Företaget är inte vilket företag som helst. Det som först var en laxodling, förvisso en framgångsrik sådan, har efter att brodern Rikard tagit över utvecklats till ett stort bolag som både utvecklar fiskvaccin för att underlätta de onaturliga odlingsprocesserna, och som etablerat flera dotterbolag utomlands. Rikard är ett typexempel på en utsugande kapitalist, som till exempel vägrar ta på sig skulden efter att ett av dessa dotterbolag, genom att exportera ett virus, har slagit ut fiskenäring ”någonstans i Sydamerika”, och därmed gjort befolkningen ännu fattigare än den redan var. Som Davids pappa, som representerar en äldre generation etiska företagare, säger:
Vi betalar ju knappt dem som jobbar för oss. Och vi betalar inte skatt heller! Och som om det inte var nog så ställer vi till det för den lokala fiskenäringen också, vi lägger beslag på områden där de fiskat i århundraden, vi förorenar närområdet med salt och antibiotikarester och alla möjliga kemikalier, och vi fångar räkyngel på ett sätt som hotar fiskbestånden där nere.
Och så slutar trilogin med att David, som tidigare spytt galla över imperialismen i alla dess former, tackar ja till att vara delaktig i att marknadsföra detta företag. Det är en snyggt subtil ironi som Frode Tiller för fram här: den som leder fram till den nya familjen, det nya arbetet och den nya ekonomin är Susanne. Hon som fick ett världssamvete i Sydamerika ger indirekt David ett jobb i ett företag som exploaterar sydamerikansk regnskog och sydamerikanska vatten.
För det framkommer till slut att hon är den som satt in annonsen och en del av mysteriet får på så vis sin upplösning. Motivet är hämnd för att hon omskrivits i romanen som David gett ut, en roman där bilden av henne förvanskats och förvrängts, där hon upplever sig fullkomligt maktlös, när bilden av henne presenteras utan att hon får något att säga till om. Öga för öga, tycks hon tänka, och hoppas att David ska ta lika illa vid sig som hon, när andra människor definierar honom. Så tematiseras också den autofiktiva litteraturen. Möjligen är resonemanget Susanne för rentav en känga till Knausgård:
”Du förvandlade mig från människa till ett objekt som skulle tillfredsställa dina litterära behov” och:
Att du var så självutlämnande som du var i din roman, till exempel, att du kritiserade dig själv och beskrev dig som en simpel alkis och en skitstövel som ingen gillade, det är inte svårt att förstå att du kunde göra det när man vet att du var fullkomligt blind för konsekvenserna. Till skillnad från vad som stod på skyddsomslaget till din roman handlade det inte om att du var modig. Det handlade om att du hade stängt in dig själv i litteraturen och så att säga klippt banden till världen utanför.
Denna tematik kan förstås som ett slags metalitterärt debattinlägg som premierar fiktionen framför autofiktionen, men också som ett slags frustration över den självcentrerade människan, den människotyp som dominerar Inringning-trilogin.
Kanske är den cyniska sensmoralen i en romantrilogi som präglas av misstänksamhet, relationell oförmåga och svartsynthet att få förmår tacka nej till pengar, eftersom pengar gör ens liv så mycket lättare. Kanske är David såväl en allegori över ett Norge som inte förmått tacka nej till den destruktiva olja som säkrar det nationella välståndet men osäkrar klimatet, som över ett slags nationell identitetskris där det ekonomiska och det humana ligger i konflikt med varandra, där det ekonomiska vinner de stora segrarna och det humana blir ett slags överslätningsarbete.
Trilogin är ett mästerverk, eftersom Frode Tiller lyckats med konststycket att både tematisera kapitalismens förstörelse genom att gestalta såväl norska klassklyftor som globala orättvisor, samtidigt som romanerna har en existentiell grundton. Hur förstår vi varandra? Hur definieras en människa? När vi talar om andra, talar vi egentligen om oss själva? Vad väljer vi att berätta om och vad väljer vi att dölja? Och är det alls möjligt att skapa en gemensam bild av hur saker och ting har varit? Allt detta mot en fond av ett i mitt tycke mycket suggestivt motiv från folktron, bortbytingen, som här blir katalysator för livets slumpmässighet.
Ändå har jag vissa hantverksmässiga invändningar rörande trilogins sista del. Det är uppenbarligen romaner som krävt ett stort tankearbete, eftersom intrigen är snårig och vindlande och det är mycket att hålla reda på som läsare och säkerligen också som författare.
Somliga saker från tidigare delar följs upp liksom i förbifarten, och där hade jag föredragit att inte veta, eftersom författaren i sin ambition att knyta ihop säcken blir alltför synlig. Det finns också vissa logiska luckor som jag upplever har täppts till med hjälp av nödlösningar, vilket får samma effekt. I delen om David sker en förändring i romanens form. Han går till en psykolog, och de kapitlen är skrivna som enbart dialog. Psykologen försöker även hon ringa in David, berätta för honom vem han är, men misslyckas. Denna form fyller inte någon större funktion och jag tycker att Frode Tiller i stället borde ha litat på att formen för scenerna fungerar och låtit dem fylla ut den sista delen.
Men på det stora hela spelar det ingen större roll. Till syvende och sist är det verkligen stor prosa.
Jag spår att Frode Tiller blir nästa norrman att få nobelpriset.