I samband med att Ord&Bild:Bok ger ut diktsamlingen Jag är spegeln / Glaset är min hud publicerar vi här på Prisma Palestina ett samtal i två delar med bokens författare, poeten Raed Shniowrah. I denna första del reflekterar han över dikternas tillkomst, över hur filmens blick har format hans sätt att skriva och om hur poesin blivit en tillflykt för att gestalta en verklighet som är fragmenterad och brutal. Samtalet mellan Raed Shniowrah och Catharina Thörn ägde rum mellan 11 augusti – 30 augusti 2026.
Översatt från engelska av Catharina Thörn.
Jag är spegeln / Glaset är min hud, Raed Shniowrah. Form: Johan Ahlbäck, Daniel Christensen, Hayfaa Chalabi.
Catharina Thörn: Din bok Jag är spegeln/Glaset är min hud, som nu ges ut på svenska av Ord&Bild:Bok, är en samling dikter skrivna mellan december 2024 och januari 2026 under Israels folkmord i Gaza. Den skildrar rädsla, bombernas förödelse, översvämningar och hunger, men också din kamp för att, som far till tre små döttrar skydda och försörja din familj, samtidigt som du försöker bevara hoppet, drömmarna och visionen om en framtid som sträcker sig bortom den dagliga kampen för att överleva. Kan du berätta hur dessa dikter kom till?
Raed Shniowrah: Att berätta om hur dessa dikter uppstod är att följa en resa som tog sin början vid överlevnadens yttersta gränsland. När folkmordet började levde jag under de första fem månaderna i Gaza stad, fullständigt avskuren från världen, inget internet, ingen kommunikation, ingen elektricitet, ingenting. Det här var under den första vågen av hungersnöd. Under dessa dagar skrev jag inte på papper eller på dator; jag bevarade dikterna inuti mitt huvud. Jag noterade lidandet och skrev dikter under bar himmel, bland ruinerna. Mina ord skingrades bland mina döttrars skrik och min frus tårar för varje brinnande bombvåg som drog fram genom staden. Poesin pulserade i mitt blod.
Under de månaderna, när det var svårt att få tag på mat, köpte jag böcker för de få pengar jag hade. Så många böcker. Endast under dessa fem månader läste jag nästan 300 böcker, jag sökte min tillflykt i The Blue Light av Hussein Barghouti, Haruki Murakamis romaner, Mahmoud Darwishs poesi och många andra. Jag hade inget annat val än att fly undan döden och jag förlitade mig helt på att läsa och skriva poesi, det blev en fristad i mitt inre.
Sedan kom den plågsamma fördrivningen. Jag behövde gå till fots från Gaza stad ner längs med kustvägen, rakt förbi stridsvagnarna, bärandes på mina döttrar och det lilla som vi lyckats rädda kvar av vårt liv.
Efter att jag tvingats på flykt och blivit officiellt registrerad som internflykting började jag skriva, men utan att publicera något. Jag skrev bara för mig själv – skrivandet blev en plats där jag kunde skrika, rasa, förbanna, gråta och bryta ihop. Efter att jag förlorat min stad, mitt hem och allt jag ägde, efter ett helt år på flykt och efter den dag då jag eldade upp en del av min dotter Malaks säng för att kunna laga mat, exploderade något inom mig och gick i bitar. Poesin rann ut i världen. Jag började skriva och publicera utan uppehåll och släppte bit för bit lös en väldig, uppdämd reservoar av smärta, berättelser och skildringar som nu har funnit sin väg ut i världen.
CT: Trots att din bok rymmer så mycket smärta och rädsla är det kärleken som löper genom dess sidor som lämnar det starkaste intrycket: kärleken till dina barn, din fru och dina föräldrar.
Dikterna är fyllda av kärleksfulla iakttagelser av vardagslivet: din fru som lagar en måltid av tålamod och myntablad, och din dotter Naya som läker din själ med sin sång. Samtidigt går kärleken i dessa dikter ständigt sida vid sida med förödelse och rädsla. Du berättar att din dotter Malak skriver i sin dagbok: ”Jag ska bli en författare som pratar om kriget utan att gråta”. Till din mamma skickar du ett meddelande som aldrig kommer fram: ”Jag lever för att jag vill se dig.”
Jag vill fråga dig om skrivandet, inte bara som ett sätt att överleva och hålla fast vid den man är, utan också som en form av motstånd mot ett folkmord som har utplånat hela familjer, förstört universitet och bibliotek, och gjort stadsdelar oigenkännliga. I en av dikterna skriver du: ”Även om jag försvinner ur livet ska jag inte försvinna ur berättelsen.” I vilken utsträckning har skrivandet blivit ett sätt att trotsa utplåningen?
Och jag vill också fråga om en rad som har stannat kvar hos mig. I en av dikterna skriver du: ”Jag låter ingenting förstöra smaken av förundran i mig.” Vad betyder den beslutsamheten att bevara förundran inom dig?
RS: Tack för denna fråga som inte bara väcker minnen till liv utan rör vid själva nerven till vårt sår och vår existens. När vi skriver här är orden ingen lyx; vi snuddar vid avgrundens kant bara för att bekräfta att vi fortfarande står kvar på jorden. Låt mig börja där din fråga slutar, med förundran. Det kan verka märkligt att tala om förundran för den som lever bland död och rasmassor; borde inte all denna fasa sluka själens kraft? Men jag tror att förundran är själens sista försvarslinje. Urskillningslöst dödande försöker inte bara förstöra våra kroppar utan också beröva oss våra själar, att få oss att bli så vana vid ruinerna att vi börjar likna dem. När jag skrev ”Jag låter ingenting förstöra smaken av förundran i mig” handlar det inte om en emotionell lyx; det var en tyst krigsförklaring. Det är mitt sätt att säga till döden: Du äger missilen, men jag äger fortfarande förmågan att häpna inför en fjäril på en nyss raserad husvägg, eller inför doften av mynta som trotsar askan i ett kök. Förundran är det som hindrar oss från att förvandlas till enbart statistik i nyhetsrapporteringen.
Vad gäller skrivande som motstånd och trots mot utplåning … i Gaza är inte utplåningen längre begränsad till att döda människor, den utsträckts till att mörda allt med mening, utplåna hem, universitet och bibliotek, till att även göra gator oigenkännliga för de människor som lever där. Här har berättelsen blivit ett alternativt hemland. När jag skrev ”Även om jag försvinner ur livet ska jag inte försvinna ur berättelsen” vet jag precis vad jag menade.
Att verkligen utplånas är att bli glömd, att ryckas upp ur jordens minne. Skrivandet är vårt enda sätt att sätta ner fötterna i textens geografi när verklighetens geografi förnekar oss en plats i den. Det handlar inte bara om dokumentation; det är ett sätt att återupprätta värdigheten hos både de levande och de döda. Vi skriver för att bödeln inte ensam ska få skriva historien. Vi skriver så att Nayas och Malaks röster ska leva vidare, så att ett meddelande till en mor till slut når fram, och så att min fru fortsätter att göra motstånd med en kvist mynta och tålamod.
Kärleken här, Catharina, motsäger inte smärtan utan förklarar den och ger den mening. Vi älskar inte i krigets utkanter. Vi älskar i dess själva hjärta, och kanske just därför. Kärlek är en fästning som hjälper oss att bära den förkrossande tyngden av all denna förödelse. Den är också det enda som bevisar att vi verkligen en gång var här, fullt ut mänskliga, att vi rörde vid livet med passion och drömde om städer utan drönare och himlar som aldrig rämnade.
CT: Du har en bakgrund som filmskapare och manusförfattare. En av de första dikter av dig som jag läste, och som gjorde ett djupt intryck på mig, var dikten om pojken Hadi. Genom att använda filmmanusets form blir den oerhört stark och gripande.
I den här diktsamlingen finns också dikten om stormen, som på ett annat sätt använder sig av filmiska grepp. Men jag uppfattar det också som att filmens inflytande sträcker sig långt bortom dessa enskilda dikter. Din poesi präglas ofta av ett starkt visuellt språk och en ljudvärld som kan vara både påtaglig och oroande. Hur skulle du beskriva den betydelse som din bakgrund inom film har haft för ditt sätt att skriva poesi?
RS: För att svara dig måste jag ta det från början: jag inledde mitt skrivande liv som manusförfattare. Från ung ålder var film min stora passion, och jag fascinerades av den magi som uppstår när världen träder fram på en filmduk. Den filmiska blicken tränade mig att fånga varje glimt av liv – ljuset, skuggorna, små flyktiga gester – som scener i ett flöde av vidsträckt film.
Allteftersom jag blev en mer erfaren skribent som utforskat olika uttrycksformer, från poesi och noveller till teater och film, med alla deras skilda tekniker, insåg jag att jag inte ville hålla dessa former instängda i prydligt åtskilda fack. I stället fann jag mig själv utforska en egen stil: en som gör poesi av film, filmmanus till poesi och teater till dans och sång.
I en verklighet som är så fragmenterad och brutal som vår känns de etablerade formerna ofta alltför snäva för att rymma tyngden av det vi upplever. Film lärde mig hur man fångar och avgränsar ett ögonblick, hur andning och tystnad kan ges en egen rytm, hur ljud kan användas, inte bara som bakgrundsljud, utan också som ett rått och intensivt känslolandskap.
När jag skriver om en pojke som Hadi, eller om en plötslig storm, berättar jag inte bara en historia. Jag försöker göra den levande i läsarens föreställningsvärld, låta dammet lägga sig framför deras ögon, låta dem höra den kusliga tystnaden före nedslaget, och uppleva överlevandens visuella poesi.
Film lärde mig att rikta blicken, men poesin lärde mig att blöda ut över sidan. Genom att förena dem kan jag fånga en värld som ständigt slits isär och hålla ihop dess fragment genom bildens och versens magi.
CT: Det du skriver får mig att tänka på den franske regissören Robert Bresson, som menade att filmkonstens och regissörens uppgift var att låta ”det bli synligt som utan dig aldrig hade blivit sett”. Jag undrar om inte något liknande också gäller för din poesi.
RS: Precis, det är själva kärnan i vad film betyder för mig. Jag har alltid betraktat film som en slags själslig skolning. Den lär dig att en vattenpöl, en långsam panorering över förvridna metallrester, eller att den förlamande tystnaden innan ett ljud, kan bära hela universums tyngd. Film lär oss att tiden kan skulpteras och Bressons ord är den princip jag lever efter.
Det är vad jag försöker göra med poesin, i synnerhet här där vi lever i ruinerna. När världen försöker reducera oss till statistik eller tystnad blir poesin ett rum för klarsyn. Den tvingar oss att se en fjäril på en söndersprängd husvägg, ett barns hand som bär hela världens tyngd eller den stilla värdigheten i en kopp myntathe mitt i askan. Vi skriver inte för att dekorera verkligheten. Vi skriver för att visa den själ som rasmassorna försöker begrava.
CT: Folkmordet i Gaza har skapat en verklighet som på många sätt är obegriplig som om språket fallerar inför grymheter som aldrig tycks vara över. Jag undrar hur du som poet närmar dig en verklighet som verkar ha överskridit språkets förmåga att fullt ut fånga den, men som samtidigt måste vittnas om och gestaltas.
Jag tänker också på det du tidigare sa om hur din bakgrund inom film har lärt dig att rama in ögonblick. Det som slår mig är att både film och poesi arbetar genom urval och utelämnande, där det som inte sägs eller visas ibland kan vara lika betydelsefullt som det som uttrycks direkt. Båda konstformerna arbetar också med rytm, pauser och tystnader som kan ge form åt sådant som annars är svårt att uttrycka. Vilken betydelse har utelämnande, rytm och tystnader i ditt arbete? Är de också ett sätt att närma sig sådant som orden ensamma inte riktigt förmår bära?
RS: Din fråga träffar rakt in i nerven på vår dagliga kamp för överlevnad. I mötet med ett folkmord som trotsar all mänsklig fattningsförmåga sviktar inte bara språket, det faller sönder. Det finns ögonblick då fasans ofattbara omfattning är så total att varje försök att tala känns som ett svek samtidigt som tystnaden långsamt kväver en. I denna verklighet är den tunga tystnaden inte ett estetiskt val; den är platsen där striden står. Det finns dagar då den här tunga kvävande tystnaden hotar att döda poeten inom mig, just i de ögonblick när orden fallerar, när strupen tjocknar, och språket kollapsar under tyngden av det onämnbara. I dessa fruktansvärda sekunder är tystnaden avgrunden.
Men poesin, har för mig, blivit ett desperat och nödvändigt försök att rädda mig själv och mitt språk ur en tillvaro av oavbruten och skoningslös död. Det är här som den filmiska blicken och det poetiska andetaget möts. Precis som filmen lär oss att mellanrummet mellan bildrutorna – klippet, uttoningen och det dröjande mörkret – rymmer mer sanning än dialogen någonsin kan, bygger poesin här på det outsagda, rytmen och pausen. Det outsagda är aldrig en tomhet. Tvärtom bär det på allt det som det mänskliga språket är alltför skört för att uttrycka.
När ett barns namn stryks ur registren, eller när ett helt kvarter förvandlas till stoft på ett ögonblick, finns det inget adjektiv som kan åstadkomma det som en välplacerad tystnad förmår. Pauserna i mina dikter är andetagen mellan explosionerna, den tomma stolen vid bordet, platsen där en röst en gång fanns.
Vi skriver inte för att fylla tystnaden, utan för att hedra dess fasa. Vi söker oss till mellanrummen därför att det ibland bara är genom tystnaden som det går att tala om det som inte låter sig sägas. Ibland måste tystnaden själv få blöda.
CT: Jag skulle vilja stanna kvar här en stund till. Tidigare i vårt samtal berättade du om hur du tvingades på flykt, förlorade din stad och ditt hem, och till tvingades bryta loss en träbit från din dotter Malaks sovrumsmöbler för att kunna göra upp eld och laga mat. Du beskrev det som att något inom dig både gick sönder och öppnade sig. Ur den erfarenheten växte ett nytt poetiskt språk fram, ett språk som svenska läsare nu får möta i denna bok.
När du ser tillbaka på den erfarenheten idag, hur förstår du den? Och finns det dikter som du har valt att inte publicera därför att de känts omöjliga att lämna över till en läsare?
RS: Det finns frågor som inte bara ställs, de blottlägger själen. När du frågar hur jag förstår ögonblicket då en del av Malaks sovrumsmöbler fick bli bränsle till elden, ser jag det som exakt den stund då den gamla världen brann ner till aska. I de bittra lågorna gick något inom mig sönder, ja, men i sönderfallet vidgades också själens gränser.
Språket kom inte av sig självt. Språket kom inte lätt. Det slets fram ur ett år av total förstörelse, ur skrik, kvävande sorg och tysta tårar som inte fann någon väg ut förrän de tog form i prosa och poesi.
Den tystnad jag levde i, både före och efter fördrivningen, var aldrig en frånvaro av röst; den var en intensiv och smärtsam utgrävning av jaget. Den var ett förtvivlat försök att förstå hur en poet överlever ett krig, hur skrivandet blir en form av motstånd, ett envist bevis på att man finns, och en ständigt pågående ritual för överlevnad.
Poesin blev min livbåt, ett bräckligt och darrande segel som jag fortfarande drömmer ska bära mig och min familj, bära mina döttrar, till en tryggare strand, till en plats där livet faktiskt tillåts blomstra.
Men det finns också en hemlig utmattning som bara de som verkligen lever inne i detta slakthus kan förstå. Jag är så trött på att skriva om döden, om blodet, om rasmassorna och de avslitna lemmarna.
Det finns dussintals dikter som jag har rivit sönder och bränt med mina egna händer, därför att jag i ögonblick av klarhet kände att de inte var trogna sanningen. De förmådde inte bära verkligheten. De var alltför små, alltför sköra i förhållande till det monstruösa omfång av lidande som vi tvingas uthärda.
Mitt hjärta längtar efter en annan horisont. Jag vill skriva om kärlek. Jag vill skriva om glädje, om obefläckad skönhet, om naturens berusande magi. Jag vill pröva en poetisk röst som helt bryter med allt jag har skrivit om den gravplats som vi har tvingats leva i. Jag vill lära mig att sjunga igen, inte ur förödelsens sår, utan ur den stilla nåden i en morgon som doftar av liv snarare än rök.