Denna andra del av samtalet med poeten Raed Shniowrah tar sin utgångspunkt i hans läsning av den palestinska författaren Hussein Barghouthis bok The Blue Light (i engelsk översättning av poeten Fady Joudah, 2023). Barghouthi (1954–2002) räknas som en av Palestinas mest betydande författare, och i The Blue Light skildrar han sitt existentiella och andliga sökande under åren som student i Seattle. Boken undflyr enkla genrebestämningar och kan läsas som självbiografi, roman, essä och poetisk meditation på samma gång.
I samtalet berättar Raed Shniowrah om sin läsning av Barghouthi under de första månaderna av kriget, när bombningarna av Gaza var som mest intensiva och hela stadsdelar förvandlades till oigenkännliga rasmassor. Samtalet kretsar också kring vad det innebär att försöka leva och skriva i en tillvaro präglad av våld, osäkerhet och ständig brist på mat, mediciner och andra livsnödvändiga resurser.
Översatt från engelska av Catharina Thörn
Raed Shniowrah
Catharina Thörn: I början av vårt samtal berättade du att du under folkmordets första månader läste The Blue Light av Hussein Barghouthi. Det är en märklig och drömlik bok där Barghouthi, som ung man, vandrar genom Seattles gator, vilsen och splittrad, på jakt efter något som han ännu inte kan sätta namn på.
Bilden av dig, läsande The Blue Light, avskuren från omvärlden medan ni utsattes för ständiga bombanfall, natt efter natt, har stannat kvar hos mig. Vad är det i Barghouthis sätt att se på världen som talar till dig? Och har hans sensibilitet, hans särskilda blick på tillvaron, på något sätt påverkat ditt eget skrivande?
Raed Shniowrah: Det känns nästan fel att säga att jag läste The Blue Light under de där månaderna. Snarare levde jag i boken.
Om nätterna läste jag Hussein Barghouthi medan Gaza omkring mig sjönk allt djupare ner i sitt eget mörker: bombningarna utanför, mörkret inom mig, och hela världen som plötsligt tycktes ha dragit sig undan till ett avstånd som inte gick att mäta. Jag läste om en man som vandrade genom Seattles gator, vilsen och sökande efter något som han ännu inte visste namnet på, och på något sätt kändes det som om jag gick vid hans sida.
Seattle var förstås inte Gaza, och hans erfarenheter var inte mina. Men den känsla av främlingskap som Barghouthi skrev ur nådde mig på ett djupt personligt plan. Känslan av att befinna sig på en plats medan själen är någon annanstans, av att betrakta världen som om det fanns en glasskiva mellan en själv och allt annat, en glasskiva som inte gick att krossa.
Kanske var det därför jag älskade The Blue Light.
Hussein sökte inte efter färdiga svar. Han sökte själva frågorna. Han såg världen som gåtfull och splittrad, full av tecken som aldrig riktigt fogade sig till en helhet. Ett träd var inte bara ett träd, en gata inte bara en gata, en stad inte bara en stad. Allt kunde leda vidare mot något annat, och under allting fanns ytterligare ett lager av mening.
Det ligger mycket nära det jag själv upplevde under kriget.
När en människa berövas de enkla och självklara sakerna i livet börjar hon se dem på ett annat sätt. Ett litet fönster blir en hel värld. Ett glas vatten blir en dikt. Havets brus blir ett budskap. Din dotter som lägger sin hand på din axel blir ett bevis på att du fortfarande finns kvar.
Kanske gjorde kriget mig, på ett grymt sätt, mer barghouthisk än jag någonsin önskat mig.
Jag läste honom medan världen omkring mig höll på att falla samman, och jag det var inte bara överlevnad jag sökte, utan en mening som kunde göra överlevnaden möjlig.
Det som berörde mig mest hos Hussein var, tror jag, hans förmåga att förvandla vilsenhet till ett sätt att förstå världen. Hans vilsenhet var inte bara en oförmåga att hitta fram; den var ett sätt att se. Som om han ville säga att vi egentligen inte ser världen förrän vi har förlorat den väg vi är vana att följa.
Och det är vad som hände oss.
Vi förlorade vägen.
Vi förlorade hem, gator, vänner och de dagar vars form vi en gång kände i förväg. Till och med tiden blev främmande. Det fanns inte längre en gårdag som liknade den föregående, och ingen morgondag som vi kunde föreställa oss med någon klarhet. Vi levde i ett utdraget nu, ett nu som kändes som ett rum utan fönster.
Kanske var det därför mitt skrivande förändrades.
Före kriget skrev jag därför att jag hade något jag ville säga. Under kriget började jag skriva därför att jag var rädd att det jag ville säga skulle försvinna.
Det är en avgörande skillnad.
Jag började känna att skrivandet inte bara var ett uttryck för livet, utan ett försök att rädda livet undan utplåning. Jag skriver om de små sakerna därför att de stora har blivit alltför enorma för att jag ska kunna beskriva dem. Jag skriver om min dotters skratt, om en kvinna som lagar mat bland ruinerna, om havet, brödet, rädslan och om någon som inte längre finns kvar. Jag försöker lämna spår av dessa ting innan glömskan slukar dem.
Och det är här jag känner en djup samhörighet med Hussein.
Han skrev inte bara om världen sådan den var; han skrev om hur världen lämnar sina avtryck i en människa.
Det vill jag också göra.
Jag vill inte skriva om kriget enbart som en följd av händelser. Jag vill skriva om vad kriget har gjort med våra själar. Hur det har trängt in i vårt språk, vår kärlek, vår relation till våra barn, våra drömmar och till och med i vårt sätt att se på himlen.
Och jag tror att The Blue Light gav mig ett visst mod att lita på den sortens skrivande: ett skrivande som inte är rädd för det gåtfulla, som inte alltid behöver förklara sig självt och som kan lämna läsaren framför ett öppet fönster snarare än en tydligt utmärkt dörr.
Vad gäller dess inflytande på mitt sätt att skriva kan jag inte säga att jag någonsin försökt efterlikna honom. Kanske är det snarare tvärtom. Han lärde mig att vara mer trogen min egen röst.
Hussein fick mig att förstå att litteraturen kan vara en plats för sökande, inte nödvändigtvis en plats för svar.
Kanske är det därför bilden av honom stannade kvar hos mig: en ung man som vandrar genom en avlägsen stad på jakt efter något som han ännu inte vet vad han ska kalla.
Och jag satt i Gaza, läste honom och kände att jag gjorde samma sak.
Han vandrade genom en stad som han inte kände.
Jag satt i en stad där jag kände varje sten, men som jag plötsligt inte längre kunde känna igen.
Han sökte efter något som han inte kunde sätta namn på.
Jag sökte ett namn för livet efter att det liv jag känt upphört att vara sig likt.
Kanske är det därför jag, när jag tänker på The Blue Light idag, inte bara tänker på den som en bok jag läste under kriget. Jag tänker på den som en följeslagare som satt med mig i mörkret utan att veta att jag behövde hans sällskap.
Världen utanför blev allt mörkare, medan sidorna framför mig lyste med ett svagt blått sken.
Sedan dess har jag tänkt att litteraturen kanske inte kan rädda oss från katastrofen, men den kan hindra katastrofen från att få sista ordet.
Och för mig är det ingen liten sak.
CT: Du har helt rätt: att hindra katastrofen från att få sista ordet är ingen liten sak.
Innan vi går vidare till den sista frågan skulle jag vilja fråga dig om livet i Gaza idag, i augusti 2026, nästan tre år senare. En del av din bok utspelar sig efter vapenvilan, men vapenvilan innebar inte att de extrema svårigheterna eller det dagliga dödandet upphörde. Matpriserna är fortfarande höga, och det råder alltjämt en svår brist på läkemedel och tillgång till vård för många sjukdomar.
I en dikt daterad den 18 januari 2026 skriver du:
”Jag har det bra / men ingen tror mig / inte ens jag själv.”
Hur ser vardagslivet i Gaza ut idag? Hur tar människor sig igenom dagarna, upprätthåller relationer, tar hand om varandra och gör planer för framtiden i en verklighet som fortfarande präglas av våld, brist och osäkerhet?
RS: Jag tror att det här kan vara den svåraste frågan att besvara, eftersom ordet ”idag” har blivit främmande för oss i Gaza.
Vi har lärt oss att tala om kriget som om det hade ett slutdatum. Vi säger: före kriget, under kriget, efter vapenvilan. Men för oss beskriver de orden inte några tydliga gränser mellan olika liv. Kriget tog egentligen aldrig slut. Det ändrade bara form.
Det finns dagar då himlen är tystare, och det kallar vi vapenvila. Det finns timmar då vi kan promenera, gå till marknaden, sitta vid havet eller dricka kaffe utan att ständigt behöva kasta blickar mot himlen. Vi försöker intala oss att det är så fred känns.
Men fred är inte bara frånvaron av explosioner.
Fred är att veta att ens barn kan sova utan att man ligger vaken och undrar vad som kan ha hänt innan morgonen kommer. Det är att kunna gå till läkaren när man är sjuk. Det är att få tag på medicin när man behöver den. Det är att veta att maten man ser på marknaden faktiskt går att köpa. Det är att kunna göra planer för nästa månad utan att känna sig dum för att man tror att det kommer en till månad.
Den sortens fred har vi fortfarande inte.
Dödandet sker kanske mindre öppet än tidigare, men döden har inte försvunnit ur vår vardag. Förödelsen finns fortfarande omkring oss. Bristen finns fortfarande. Priserna påminner oss varje dag om att överlevnaden har blivit dyr. Mediciner är svåra att få tag på. Vård är inte tillgänglig för alla. Många bär på sjukdomar, skador, sorg och utmattning utan att egentligen ha någonstans att vända sig.
Och kanske är det mest smärtsamma att människor har börjat vänja sig vid sådant som aldrig borde bli normalt.
Ett barn ser en raserad byggnad och frågar vad som en gång fanns där.
En mamma räknar ut vad hon har råd att köpa och vad hon måste avstå från.
En pappa hör ett ovanligt ljud och riktar instinktivt blicken mot sina barn.
Någon blir sjuk, och innan vi frågar vad det är för sjukdom frågar vi om det finns medicin.
Så ser krigets fortsättning ut när kriget inte längre bara är en händelse. Det skriver in sig i vardagslivets arkitektur.
Och ändå, märkligt nog, fortsätter livet.
Människor blir förälskade. Barn leker. Mödrar lagar mat när de kan. Vänner skickar meddelanden till varandra. Någon drar ett skämt mitt under en fruktansvärd dag och alla skrattar. Någon lyssnar på musik. En annan går ner till havet. Någon planterar något i jorden. Någon köper en liten present till sitt barn.
Vi gör dessa saker inte för att livet har blivit lätt, utan för att vi försöker skydda det lilla utrymme av livet som fortfarande är vårt.
Ibland tänker jag att detta är vår mest envisa form av motstånd: att inte låta katastrofen ta ifrån oss allt som är vackert.
Vi firar fortfarande födelsedagar. Vi grälar fortfarande med dem vi älskar. Vi fortsätter att göra planer, även när vi vet att de kan raseras över en enda natt. Vi drömmer fortfarande om hus, arbete, resor, böcker, skolor och vanliga morgnar.
Kanske är detta något som människor utanför Gaza har svårt att förstå. De föreställer sig ibland att människor, efter all denna förödelse, måste ha slutat tänka på vanliga saker.
Men det är just de vanliga sakerna vi tänker på. Jag vill att mina döttrar ska växa upp och bekymra sig över sina läxor snarare än om natten kommer att vara lugn. Jag vill kunna klaga på priset på grönsaker av en alldeles vanlig anledning, inte därför att maten har blivit en fråga om överlevnad. Jag vill kunna säga: ”Vi ses i morgon” utan att den meningen bär på ett tyst frågetecken.
Det är därför jag skrev:
Jag mår bra
men ingen tror mig
inte ens jag själv.
Det är ingen motsägelse. Kanske är det den mest uppriktiga beskrivningen av var vi befinner oss.
Jag mår bra därför att jag fortfarande är här. Därför att mina döttrar skrattar. Därför att jag fortfarande kan skriva. Därför att jag fortfarande kan se ut över havet och känna något annat än rädsla. Därför att det fortfarande finns stunder då livet stillsamt når fram till mig genom en sång, en kopp kaffe, ett samtal eller handen från ett av mina barn.
Men ingen tror att jag verkligen mår bra, eftersom vi alla vet hur skör den där känslan av välbefinnande är.
Och inte heller jag tror helt och fullt på den.
Jag har lärt mig att orden ”jag mår bra” i Gaza ibland bara betyder: Jag överlevde ännu en dag.
Det skrämmande är att vi har blivit mycket skickliga på att överleva.
Det vi ännu inte har lärt oss är hur man lever igen.
Och jag vet inte när det kommer att ske.
Kanske tystade vapenvilan några av krigets ljud, men den fick inte kriget att upphöra i våra liv. Den återuppbyggde inte hemmen, gav oss inte de döda tillbaka, läkte inte kropparna, fyllde inte apotekens hyllor, sänkte inte priserna och gav inte människor tillbaka de år de förlorat.
Kriget finns fortfarande närvarande i sättet vi sover, i sättet vi äter, i sättet vi planerar, i sättet vi uppfostrar våra barn och till och med i sättet som vi föreställer oss morgondagen.
Ibland tänker jag att det svåraste med det här kriget inte är ovissheten om när det ska ta slut. Det är att leva som om det kanske aldrig tar slut.
Och ändå vaknar vi varje morgon.
Vi öppnar dörren.
Vi letar efter bröd.
Vi letar efter vatten.
Vi letar efter medicin.
Vi letar efter varandra.
Och ibland, om dagen är nådig, hittar vi havet.
Vi sitter där en stund och tillåter oss att tro att världen fortfarande är kapabel till skönhet.
Kanske är det detta som utgör vardagslivet i Gaza idag:
ett folk som försöker leva ett vanligt liv mitt i en katastrof utan motstycke.
Vi är trötta.
Vi är rädda.
Vi sörjer.
Men vi är fortfarande här.
Och kanske är det, just nu, den enklaste mening jag kan ge världen:
Vi är fortfarande här.
CT: Innan vi avslutar vill jag fråga om det som väntar längre fram. Vad arbetar du med nu, och vad känns mest angeläget för dig att utforska i ditt skrivande? Hur ser du på ditt författarskaps möjlighet att bära Gazas berättelser, minnen och litterära traditioner vidare till nya läsare och sammanhang?
RS: När jag tänker på vad som väntar härnäst tänker jag inte i första hand på ännu en bok.
Jag tänker på överlevnad.
Jag vill överleva den här tiden, inte bara som en människa som undkom en katastrof, utan som en författare som lyckades bära något med sig ut ur den. Jag vill leva länge nog för att få se mina döttrar växa upp, se dem bli de kvinnor de drömmer om att bli, och ge min fru och mina barn ett liv där framtiden inte är något de är rädda för att föreställa sig.
Kanske är det detta jag i första hand skriver mot nu: en framtid.
Genom allt som har hänt har jag lärt mig att en författare inte alltid skriver därför att han har något att säga. Ibland skriver han därför att skrivandet är den sista plats där han fortfarande kan förbli människa.
Och jag vill att mina ord ska göra något som min kropp ännu inte kan: resa.
Jag arbetar med ett omfattande digitalt bokprojekt som jag föreställer mig som ett levande arkiv över Gaza, men också som en plats där olika former av mänskligt skapande kan mötas. Jag vill föra samman litteratur, poesi, film, teater, television, bildkonst, kortvideoformat och digitalt berättande. Jag vill använda allt jag kan, skrivandet, filmskapandet, berättandet och innehållsskapandet, för att berätta om det som hänt i Gaza, inte som statistik eller nyhetsrubriker, utan genom de människor som har levt igenom det, deras liv, drömmar, minnen och röster.
Jag vill att projektet ska bli något som kan resa.
Jag föreställer mig utställningar, filmvisningar, samtal, uppläsningar, poesikvällar och möten i olika städer. Jag föreställer mig att bära Gaza från ett rum till ett annat, från ett språk till ett annat, från en främmande människas hjärta till en annans. Inte därför att Gaza behöver förvandlas till en symbol, utan därför att människorna där förtjänar att fortsätta vara synliga som människor.
Jag har också ett annat projekt som ligger mig mycket varmt om hjärtat: en spelfilm som jag under en tid har utvecklat tillsammans med en palestinsk filmskapare och vän från Gaza som nu befinner sig i Turkiet. Vi hoppas kunna förverkliga filmen nästa år. Den erbjuder ett annat sätt att berätta om sådant som inte alltid låter sig förklaras i en artikel, en dikt eller ett fotografi: genom ansikten, tystnad, rörelse, minnen och filmens märkliga poesi.
Men under alla dessa projekt finns en enkel önskan.
Jag vill komma till en plats där jag kan fortsätta att förverkliga dem.
Jag vill lämna Gaza tillsammans med min fru och mina döttrar, inte därför att jag vill överge Gaza, utan därför att jag vill ge mig själv möjligheten att fortsätta berätta om Gaza. Jag vill att mina barn ska ärva mina anteckningsböcker snarare än min rädsla. Jag vill att de ska minnas sin far som någon som skrev, drömde, skrattade, gjorde film och lyssnade på musik, inte bara som någon som i åratal försökte hålla dem vid liv.
Jag vet inte vart den här vägen leder.
Men jag vet att det är den väg jag vill följa.
Kanske är det detta litteraturen har blivit för mig: en väg som börjar på en plats där kroppen är fångad och fortsätter bortom den. En dikt kan korsa en gräns utan pass. En film kan nå ett land före sin upphovsperson. En bok kan stå tyst i en främlings bokhylla i årtionden och vänta på att någon ska öppna den.
Det är den sorts resa jag önskar för mina ord.
Jag vill att de ska färdas längre än jag någonsin kan.
Och om jag en dag får sitta någonstans i trygghet tillsammans med min familj och se mina döttrar växa upp, medan en läsare långt därifrån öppnar en av mina böcker, ser en av mina filmer, hör en av mina dikter och där möter en liten del av Gaza som fortfarande lever, då kommer jag att veta att jag inte bara överlevde elden.
Jag bar någonting med mig ut ur den.
Jag bar orden.
Jag bar ansiktena.
Jag bar minnet.
Och kanske, viktigast av allt, bar jag med mig möjligheten att vi fortfarande kan bli något annat än det katastrofen ville göra oss till.
Ett folk kan inte utplånas bara genom att marken under deras fötter förstörs.
Vi finns kvar i våra berättelser.
Vi finns kvar i våra barn.
Vi finns kvar i de sånger vi minns, de dikter vi skriver, de filmer vi gör, de fotografier vi bevarar och i varje främling som möter oss och säger, om så bara i tysthet:
Jag minns er.
Det är till sådana möten jag vill att mitt skrivande ska hitta.
Bortom Gaza, utan att lämna Gaza bakom mig.