Amerika
Jean Baudrillard
Faethon, 2025
Översättning: Johan Öberg
Av: Hjalmar Falk (publicerad i Ord&Bild 2-3 2026)
Det har gått 40 år sedan reseskildringen Amerika ursprungligen publicerades. När jag läser förlaget Faethons nyutgåva (Johan Öbergs översättning gavs ursprungligen ut av Korpen 1990) under den lätt overkliga krigsvåren 2026 är jag konstant realtidsuppdaterad via allehanda digitala kanaler om skeenden i Mellanöstern, i Washington, samt på det världsomspännande torg som går under namnet "marknaden". Det tycks som att händelserna avlöper utan någon egentlig igenkännbar logik, som att vare sig krigshandlingar, fredsförhandlingar eller oljepriset förhåller sig till någon riktig referens.
Är Jean Baudrillard (1929-2007), som enligt ChatGPT är en “fransk filosof, sociolog och kulturteoretiker” fortsatt aktuell i och för det här sammanhanget? Eller har alla mediala revolutioner och politiska, sociala och ekonomiska omvälvningar gjort honom passé? Och hur är det idag med Amerikas Amerika? Gör boken sitt föremål fortsatt rättvisa? Det känns, med 250 års-jubileet för USA:s självständighetsförklaring i åtanke, som en central fråga. För i Amerika är Amerika USA. Det är inte Buenos Aires, Brasilia och Amazonas, utan New York, Los Angeles och Mojaveöknen som är Baudrillards föremål och ämne.
Baudrillards kanske mest berömda verk skrevs några år efter Amerika, i direkt relation till det första Gulfkriget: La Guerre du Golfe n'a pas eu lieu, “Gulfkriget ägde inte rum”. Argumentet som sammanfattades i den titeln bidrog förmodligen till att han av någon gavs öknamnet “spostmodernismensövertepräst”, även om han på typiskt franskt teoretikervis regelbundet avsvor sig all koppling till den termen. Men vad Baudrillard själv tänkte om saken är irrelevant. Den som insisterar på att vår teknologiskt medierade samhälleliga tillvaro utmärks av fenomen som “simulering” och “hyperrealitet” får nog finna sig i att klä skott för den vidhäftande nihilistiska relativismen.
För några år sedan utropade Andreas Malm postmodernitetens slut (eller var det postmodernismens, den avgörande distinktionen begreppen emellan glöms så ofta bort). Trots all förnekelse av klimatförändringarnas realiteter kan vi inte längre undkomma deras allt för verkliga följder, var tesen. Vi står inför det verkligas obönhörliga återkomst, avtecknat i stormar, vattenstånd och termometrar världen över. Men det är svårt att hävda att vi skulle kunna veta något om till exempel klimatförändringarna utan medierande teknik och storskaliga simuleringar utifrån uppmätta data. Med inspiration från Baudrillard frestas man konstatera att en storm bara är väder, medan klimatet däremot är hyperrealitet. Men låt mig backa och utveckla vägen till den tankegången innan jag förklarar den.
Baudrillards argument i boken om Gulfkriget var inte att organiserat våld i massiv skala inte ägt rum i Kuwait och Irak. Vad han ifrågasatte var i vilken utsträckning alla dessa samlade handlingar kunde betraktas som ett “krig” i traditionell mening. Faethonförläggaren Daniel Pedersen påpekar i sitt informativa och engagerade efterord till Amerika att “kriget” i fråga “inte längre [var] någonting där något stod på spel, man hade ersatt krigaren med teknologi till den grad att kriget snarare räddar liv på den egna sidan.” Som Baudrillard underströk visade nämligen statistiken att om de US-amerikanska soldaterna stannat hemma så hade fler av dem dött i trafikolyckor än vad som omkom i våldshandlingar under “Gulfkriget”. Men som “kritik” betraktat känns detta idag tämligen milt, särskilt i relation till Baudrillards övriga verk och mer halsbrytande tankegångar.
Amerika är på många sätt en svår bok. Av det begripliga är inte heller allt särskilt intressant läsning (ett exempel: den kedjerökande kontinentaleuropeiske kulturmannens närmast parodiska fixering vid “den kaliforniske joggaren” är onekligen ett 80-talsfenomen i egen rätt, men föga engagerande idag). Kanske, tänker jag vid ett tillfälle, är Jean Baudrillard lite av en samhällsteorins David Lynch. Den deliriska, visionära energin är en avgörande del av projektet, det gränslösa själva poängen. Texten iscensätter eller illustrerar den diagnosticerade hyperrealiteten mer än den definierar och beskriver denna på något igenkännbart klassiskt akademiskt maner.
Baudrillards stil motsvarar helt enkelt den värld han undersöker, en värld vi spontant förstår bättre än vi kanske skulle vilja. Varje ting är för oss ofrånkomligen en fiktion i och om sig självt, redan innan vi kan börja att medvetet beskriva det. En ärlig läsare, med avsikt att förstå och inte bara avfärda, sugs av Baudrillard in i en tankevärld av imploderad strukturalistisk marxism, där tecknet och tinget och varan och värdet fångats i ett gravitationsfält utan utsida och distinktion. Om utsagan om världen som simulering ska vara giltig måste den tänkas inifrån simuleringen, det är vågspelet här.
Inte ens tänkandet befinner sig utanför den simulering det utforskar och tvingas reproducera i kartläggandet av den; att det inte finns någon utsida innebär att kulturteorin redan är en del av simuleringen. Amerika är också full av implicita referenser. Här finns spår av Roland Barthes Mytologier, liksom av Guy Debords Skådespelssamhället, men även av Claude Lévi-Strauss, Jacques Lacan, Marcel Mauss, Georges Bataille och så vidare, det vill säga stora delar av det franska 1900-talets idéhistoria som destillat; antropologi och semiologi och surrealism och situationism och bastardiserad marxism i en teoribrygd med mycket hög volymprocent. Det säger sig självt att medlet i fråga bör intas med viss försiktighet. För den här recensionen har jag svalt det utan hänsyn.
Mest given av alla referenser är förstås i det här sammanhanget Alexis de Tocqueville, som beskrev en tidigare inkarnation av framtidslandet USA 150 år före Baudrillard. Men Baudrillard markerar tydligt skillnaden mellan dem: i kontrast mot Tocqueville sökte han “aldrig det sociala eller kulturella Amerika”, inte “sedernas och mentaliteternas Amerika”, utan “ett Amerika med öknens hastighet, motell och ytor av mineral”. Just den amerikanska öknen tycks ha gjort stort intryck på Baudrillard och den återkommer ständigt, beskriven som “en extatisk kritik av kulturen, en försvinnandets extatiska form”.
Mångtydigheten i franskans désert, som också betecknar något “öde” eller “övergivet”, ställer översättaren inför en utmaning när det gäller att fånga Baudrillards analytiska flyktlinjer kring hastigheten, försvinnandet, ökenlandskapen och “övergivna” stadsbilder. Men i någon bemärkelse är en öken ibland också bara en öken och den viktiga poängen är att Baudrillards Amerika är landskap snarare än historia. Och öknen är för Baudrillard det amerikanska landskapet par excellence; det förefaller som att även New York och Los Angeles stadsbilder först blottlägger sina sanningar då de betraktas som ökenlandskap.
Formuleringarna i Amerika är förvisso ofta anslående esoteriska, men den välvillige läsaren kan i någon utsträckning ändå (ofta) förnimma vart Baudrillard syftar och är på väg. För på väg är han hela tiden. Det är motorvägen och drive in-restaurangen som ar hans Amerika, the land of the free(-ways). Baudrillard förklarar att det för honom inte handlar om att “skriva bilens sociologi eller psykologi” utan “om att köra för att få reda på mer om samhället än alla akademiska ämnen förmår tillsammans”. Han gör det som en del av ett försök “att träda in i Amerikas fiktion, i Amerika såsom fiktion”. “Det är ju också”, upplyser han oss, “som sådan som Amerika dominerar världen.”
För Baudrillards räkning kan man här spåra ett särskilt syfte med resan och undersökningen: “Amerikanerna har inget grepp om simulering. De är simuleringens fullkomliga yttre form, men saknar ett språk för den, då de själva är en modell för den.” Eftersom simuleringen är central för Baudrillards samtidsanalys så förstår man också varför just Amerika är ett så viktigt undersökningsobjekt för honom. Det tillåter honom helt enkelt att utveckla sin analys av simuleringen och det hyperreella tillståndet.
Baudrillards bok Simulacres et simulation från 1981 inleds med en kort essä om vad han benämner “simulacrats précession”. Simulacra kommer från latinets simulacrum, “skenbild”, hos Baudrillard simuleringens objekt, “en kopia utan original” ungefär, medan “précession” här ska förstås som motsatsen till “succession”, alltså ett sorts “föregående” i förhållande till ett “efterföljande”. I denna essä utgår Baudrillard från Jorge Luis Borges litterära fragment “Om noggrannhet i vetenskapen”, där Borges beskrivit hur ett icke namngivet imperiums kartografer uppnår en sådan grad av exakthet i sin vetenskap att de upprättar en karta i skala 1:1. Men för oss, menar Baudrillard, är allegorins förhållande mellan kartan och landskapet det omvända: simuleringen gäller inte en ursprunglig referens till en avbildning av ett territorium, utan består i “genererandet av modeller av något verkligt utan ursprung eller verklighet: något hyperreellt”.
Låt oss stanna upp där för ett ögonblick: det hyperreella saknar alltså verklighet, men det gör inte, kontra anti-postmodernisterna, det hyperreella till något o-verkligt. “Hyper-” härstammar förstås från grekiskans ord för “över-”, och “hyperreellt” syftar alltså på något över-verkligt. Det var därför jag ovan föreslog att man skulle kunna betrakta modeller baserade på aggregerade klimatdata (det vill säga “klimatet”) som hyperreella: det är alltså inte det samma som att kalla dem påhittade, utan att understryka att det handlar om något verkligt som först framträder ur en modell, genom vilken olika (väder-)händelser kan inordnas i ett schema och sammanhang. Vad Baudrillard säger om simuleringen och om “Amerika som fiktion” är alltså inte att det är frågan om fria fantasier, utan om något fantiserat verkligt som saknar den potentiellt befriande distinktionen mellan fantasmen och verkligheten. Det är ju också, som sagt, som fiktion “Amerika dominerar världen”. Och den dominansen är, eller har åtminstone varit, något högst verkligt.
På tal om amerikanska fiktioner så dyker den engelskspråkiga översättningen av Baudrillards Simulacres et simulation i förbigående upp i inledningen till filmen The Matrix från 1999. Baudrillards hyperverklighet svarar dock dåligt mot den filmens uppdelning mellan en falsk datorsimulering och en dystopisk verklighet bortom maskinillusionen. I Ari Asters film Eddington från 2025 presenteras i kontrast däremot ett mer baudrillardskt USA, helt förmedlat genom skärmar, där ständiga livestreams och postningar på sociala medier utgör tillvarons riktningsgivande referenspunkter. Återkommande uppmanas figurerna i filmen att likt typiska samtidsparanoiker “göra sina egna efterforskningar” och de får sin hyperreella verklighet individuellt kurerad med hjälp av preciserade algoritmer. Filmens våldsamma final manifesterar den grasserande paranoian i konkret form och iscensätter effektivt dubbelmeningen i den US-amerikanska masskjutningens acting out: agera och gestalta, dåd och skådespel.
Men frågan är om film och litteratur är rätt referenspunkter för Baudrillards tänkande. Kanske är just algoritmen och de stora språk-modellerna (alltså så kallade LLM:s) mer baudrillardska konstformer, även om de framträtt som betydande fenomen först efter hans död (det är för övrigt en ödets ironi att Baudrillard, som kunde haft så mycket att säga om den, avled bara någon månad efter lanseringen av Apples första Iphone-modell). “Al” är inte bara vår tids stora teknologiska och ekonomiska objekt, utan också dess främsta (inte bästa, utan mest representativa) estetiska innovation. Inget är så hyperreellt som den automatgenererade, “promtade” slop som fyller varje flöde och invaderar varje funktion på våra devices.
I boken Les stratégies fatales från 1983 proklamerade Baudrillard att “modellen är sannare än det sanna” eftersom den är “kvintessensen av situationens signifikanta karakteristika”. En bättre beskrivning av vår algoritmiska sociala realitet får man förmodligen leta efter; det är trots allt svårt att förneka att våra algoritmreglerade aktionsarenor skulle bestå av något annat än en reproduktion av mönster härledda ur våra egna val och handlingar (även om dessa som bekant inte fattas och utförs fullt efter eget gottfinnande). I sammanhanget framstår det inte som en slump att det algoritmiska och LLM:ska kommer till oss från samma USA som Baudrillard beskrev som simuleringens yttersta form. I själva verket är landets “Al”-industri simuleringens nya frontlinje, en aldrig vilande producent av en hyperreell loop av mönsterigenkänning och prediktion.
Mot slutet av Simulacres et simulation skriver Baudrillard att vi befinner oss i en era av händelser utan konsekvenser. Amerika är ett vittnesmål från en resa genom det land som varit denna eras främsta exponent och garant. Men Baudrillard observerade redan för 40 år sedan att USA:s världshistoriskt stora makt utmärktes av “en bräcklig metastabilitet”. Den hade drabbats av att bristen på alternativ, själva unipolariteten (som börjat göra sig gällande redan då), gett upphov till en kris som “[i] många avseenden liknar [....] förlusten av immunförsvaret hos en överbeskyddad organism”. Kanske är den iakttagelsen värd att ha i åtanke då man försöker förstå vägen från Baudrillards samtide Reagan till vår samtids Trump.
En era av händelser utan konsekvenser kan låta som upptakten till en sedelärande historia om hybris. Det är svårt att skaka av sig känslan av att vad som under skrivandet av den här recensionen fortsatt utspela sig i Mellanöstern och på världsmarknaden tornar upp sig som Nemesis skugga. Men frågan är om eran av händelser utan konsekvenser, epoken efter den moderna historiens slut, den USA-polära ordningens tidsålder, kan summeras i ett antikt cykliskt förlopp av uppgång och fall. Precis som spelet mellan Hybris och Nemesis är alltför välbekant så känner vi igen alla ingredienserna i berättelsen om krig i Mellanöstern, ekonomisk osäkerhet och oljekris. I själva verket har de motiven präglat hela det senaste halvseklet av tilltagande US-amerikansk dominans.
Vad Baudrillard kan bidra med idag är synliggörandet av i vilken utsträckning hela vår verklighet, från deepfakes till klimatdata, framträder genom medierad modellering. Kanske står vi inför en avgörande prövning för den ontologi som presenteras i Amerika: om fiktionen om Amerika, alltså landets sätt att dominera världen, faller, faller då också simuleringens samhällslogik tillsammans med sin “fullkomliga yttre form”? Eller kommer simuleringen bestå? Och kan i så fall dess fullkomnade yttre form verkligen gå under? Det förefaller hur som helst troligt att betydande delar av de former som präglat vårt halvsekel utan konsekvenser kommer att överleva dess eventuella övergång i något annat. I själva verket är det genom dem vi kommer att erfara en sådan övergång. Och frågan är då i vilken utsträckning vi överhuvudtaget kommer uppleva detta som något “nytt”; kanske kommer en era av händelser utan konsekvenser helt enkelt övergå i sina konsekvenser utan en erfarbar händelse.