Magnus Haglund undersöker i denna essä länkarna mellan Abba och stämningarna i det svenska 1970-tal som gruppen var verksam i, särskilt vad gäller Lars Gustafsson och Kerstin Ekmans romaner från samma tid. Haglund finner hos Abba en sorts dubbelhet mellan å ena sidan en obekymrad glättighet som hör discogenren till och å andra sidan en melankoli över tidens obevekliga gång.