En dag av törst
Gunnar Ardelius
Albert Bonniers förlag (2026)
Av: Tormod Johansen
(publicerades i Ord&Bild nr 2-3 2026)
I en recension författad av Hjalmar Falk från Ord&Bild nr 5 2023 görs inledningsvis en viktig distinktion mellan å ena sidan det förflutna och å andra sidan historien. Det förflutna är helt enkelt det som råkar ha hänt tidigare än där vi nu befinner oss. Historien å andra sidan är det som begreppsliggör och definierar detta tidens flöde och den har ofrånkomligen något slags mål eller destination, en kulmen som genom en idé eller föreställning förklarar vartåt alla dessa händelser som skett pekar. De recenserade verken i Falks text vänder sig mot tron på framsteg och nödvändighet, mot den fortfarande vanliga idén att moderniteten är kronan på verket i en historisk struktur som kan avtäckas i det förflutnas väv av händelser. När man läser en roman så blir man dock ofta ofrånkomligt en sådan banal historiefilosof. Man hoppas och tror allt som oftast att berättelsen är på väg mot en upplösning, ett svar på gåtan, eller i varje fall någon sensmoralisk konklusion som man kan ta med sig eller fnysande förkasta. Gunnar Ardelius roman En dag av törst utlovar på omslaget att den handlar om IB-affären, den hemliga svenskan underättelseorganisationen som avslöjades 1973. Berättelsen kretsar kring den nydisputerade juristen André, som tveklöst har akademiska talanger, men som också är gravt alkoholiserad, vilket han förnekar för både sig själv och andra på ett i olika scener inlevelsefullt beskrivet sätt. Som läsare blir man meddragen och frustrerad över hans självdestruktiva drickande. Två av de viktigaste birollerna i sagan är hans vänner Magdalena och Kaj, som från olika startpositioner i samhällskroppen slagit sig samman med flera andra i ett kollektiv på landet. Båda två har författarambitioner av poetiskt respektive politiskt slag. Den politiska övertygelsen vänsterut präglar de tre vännerna på delvis överlappande sätt, men deras skilda temperament och personligheter leder dem i olika riktningar. Andrés kompetens inom juridiken är arbetsrätten, ett centralt ämne under dessa välfärdsstatens guldår då arbetarrörelsen styrde landet. Allt är inpyrt med deviserna att politiken är personlig och att det personliga är politiskt. (Här får ni bokstavligen parentetiskt bara ursäkta en annan jurist i formen av undertecknad som källkritiskt inte kan undvika att påpeka att man inte blir filosofie doktor på Juridicum i Uppsala, utan juris doktor, och att huvudpersonen är särskilt kunnig om lagen om anställningsskydd, LAS, som dock inte kom till förrän 1974, det vill säga två år efter att hans fiktive handledare skryter om att André redan är expert på den. Nog om det.)
André lyckas i första kapitlet kvadda sin disputationsfest på ett imponerande sätt och utkastad från den akademiska värmen måste han söka annat arbete. Han söker också mycket annat, som kroppslig närhet, mening och sprit. Hans räddning blir en anställning på en statlig myndighet som sysslar med arbetslivsfrågor. Hans chef är en bussig, välekiperad och reslig föredetta militär som har hund. Man ser vartåt det barkar, i varje fall om man läst baksidestexten. Från den punkten växer turerna ut kring några av kapillärerna i den omfattande djupa stats-, parti- och militärvärld som finns under ytan i både Sverige och utomlands. Man kan inte mer än ana de större sammanhangen i skuggorna av berättelsen. André blir en fotsoldat längst ner i maskineriet och inga särskilda spekulationer eller insikter om IB erbjuds. FiB-redaktionen skymtar förbi, allt hänger samman men med lösa trådar.
Att IB-affären är spännande råder det förstås ingen tvekan om. En av alla skrifter som utgivits på detta tema är den statliga utredningen SOU 2002:92 som avsändaren Säkerhetstjänstkommissionen valde att döpa litterärt ambitiöst till ”Det grå brödraskapet. En berättelse om IB.” Det är som om återberättandet av en så problematisk, fragmentarisk och pinsam del av Sveriges historia måste sättas inom citattecken som en berättelse, snarare än en redogörelse eller utredning. Men tillbaka till Ardelius bok. Den är en berättelse – men är den en berättelse om IB-affären?
En tanke som infinner sig under läsningen av denna skröna om en svunnen tid av hemliga konspirationer, innanför, utanför och i statens gränsland, är att dess uppblandning av ideologiska förtecken, bitterhet, egoism, lidelse och lidande är högst bekant från genren kriminal-/spionroman, som ihärdigt fortlever och utvecklas i våra dagar. De karaktärer som vi alltid möter i dessa historier är skadade människor, vissa mer explicita och utlevande, medan andra håller sig samman i förnekelse och sublimering av sina brister för att bibehålla ibland hög men ofta bara medelmåttig funktionalitet.
Men samtidigt känns många av skildringarna av den tidens anda, beteenden och divalater också fjärran. Det är som om det alltid är den frejdiga, cigarettrökande, sexuellt utlevande och mer eller mindre alkoholiserade rollbesättningen som befolkar våra minnen av 1970-talet. Just denna något bittra nostalgi över ett förflutet som vi saknar, men som ingen önskar sig tillbaka, iscensätts väl av Ardelius. Det är ett slags diskbänksrealistiskt kostymdrama. Historien om en svunnen tid med feta och försupna sossepampar, välklippta och vältränade militärer, soppätande kommunister, adliga strävare som gjort klassresa nedåt, misslyckade författare (flera varianter och kombinationer, ett kärt tema uppenbarligen), och invandrare vars lägenheter luktar kryddor. Kan vi ens tänka på 70-talet utan olika kombinationer av dessa karaktärer? Jag vill inte påstå att det finns ett annat och sannare sätt att berätta om tidsperioden. Det är som sagt ett sätt att göra historia av det förflutna. Jag vet bara inte alltid under läsningen vad det är historien handlar om.
Så, vad handlar den om? Vad är det boken försöker berätta? Som jag redan nämnt är alkoholism centralt och jag skulle nog vilja påstå att det är det mest bärande temat. Andrés alkoholism både drabbar och ger upphov till hans äventyr. Hans svaghet leder honom både till flaskan och till den ljusskygga rekryteringen. Jag återkommer till det.
Men boken handlar också om kontrasterna mellan vad man kan kalla det stora och det lilla livet. De stora ambitionerna som karriär och kändisskap, eller till och med världsrevolution. I motsats till de intima och nära skeendena, sexuell attraktion, tvåsamhet, familjens vardag, föräldraskapen med sina brister och misslyckanden, allt det som utifrån sett är litet men som för varje människa allt som oftast blir stort och överväldigande. Det lilla livet tenderar att skugga över även de mest storvulna förhoppningarna i det stora.
André lade sig på golvet och iakttog sina händer som tycktes växa och krympa medan skakningarna tilltog. Släckte han törsten skulle lidandet vara över. Det var bara alkoholen som kunde ge livet rätt proportioner. Hur kunde det vara så enkelt? Kroppen skrek efter ett glas. Och varför inte ta ett? Alla hatade honom, till och med Ingvild.
Det som är nödvändigt för var och en av oss är väl att möta vår egen svaghet, acceptera den på något sätt. Det är just vad den stora världen med dess intriger, politiska spel, och internationella komplikationer inte har något till övers för. Eller för den delen som den stora världen utnyttjar i sitt förbrukande av mänskliga resurser såsom byråkrater på golvet och privatpersoner som hamnar i skottgluggen.
En sak är hursomhelst tydlig i boken och det handlar just om det absoluta behovet av att erkänna och möta sin egen individuella svaghet. Sensmoralen är att tolvstegsprogrammet är en bra sak och inte sällan har relativt god effekt. Men inte ens de tolv stegen löser alla ens problem. Det Ardelius verkar vilja berätta är att problemen inte löser sig för någon människa, inte mer än flyktigt, som vid en lycklig badtur eller i ett kort ögonblick när man lämnar över en iordninggjord cykel till ett barn.
Kanske kan vi förstå det som att En dag av törst handlar både om huvudpersonens egen resa i att konfrontera sitt missbruk och om statens och det statsbärande partiets alkoholistiska maktfullkomlighet. Den berättelse som romanen bara rör sig i utkanten av var och är som sagt en synd och ett sår på den svenska samhällskroppen. En skada som måhända läkt något över de 50 år som förflutit sedan avslöjandena av IB, men som också kan ha gett upphov till metastaser som lurar under huden på vår politiska kropp. Försöken att skydda demokratin genom att bruka odemokratiska metoder mot dess fiender bär en otvetydig likhet med alkoholistens dämpande av sina symtom medelst giftet själv.
Om det är någon i Sverige som återkommande hänfallit åt självskadebeteende så är det väl Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, både i förhållande till statens verksamheter och gentemot sig själv som partiorganisation. I Ardelius roman framstår de politiska idealisterna och potentiella terroristerna på vänsterkanten som betydligt mer rena och hoppfulla karaktärer, i varje fall i jämförelse.
Att författaren är upptagen av det personliga lidandet, kampen mot törsten inte minst, och landets politiska öde är klart. Tolvstegsprogrammets potential med dess benhårda krav på att erkänna sitt beroende, tala om det med andra, be de man sårat om förlåtelse, och bibehållandet av en absolut misstänksamhet mot sin egen förmåga att gå den rätta vägen framstår som övertygande i romanen. Vem skulle inte må bra av att se sig själv i vitögat, bland andra i ett tryggt och anonymt rum erkänna vem man är och vad man gjort, och sedan ge sig ut på botfärd?
Lockelsen att missbruka och alla högtstående och tarvliga orsaker man rationaliserar för sig själv för att kunna göra just det är vad berättelsen handlar om. På så sätt är den kanske inte bara en något grovhuggen karikatyr av 1970-talet, utan en dagsaktuell spegling av vår egen tids kris. Det som verkligen förenar majoriteten av alla ledare i vår värld är oförmågan att vara ödmjuk, att tveka inför sig själv och ens patetiska övertygelse om sin egen godhet.
Det jag frågar mig är om samma program också är vad socialdemokratin, den djupa staten och Sverige som helhet behöver. Ett tolvstegsprogram på samhällelig nivå som konfronterar synderna och förmår att berätta historien om IB, men också om mycket annat. Och huruvida en sådan process kan leda fram till uppriktigt urskuldande och upprättelse för de som drabbats. Det är säkert naivt idealistiskt att tro på något sådant. Men i våra dagar har jag alltmer svårt att tro på att något annat än det idealistiska är realistiskt. Den förmenta realismen är ytterligare en av vår tids kriser. Alla föreställningar och påståenden om att man måste göra på vissa sätt, att det är självklart hur resurser, straff och belöningar ska fördelas. Det är också vad Ardelius skildrar i de fragmentariska scenerna av företrädare för underrättelsebyråkratin och partiorganisationen – de är till nödd tvungna att göra dessa översteg och övergrepp, övertygade om deras absoluta nödvändighet och självklarhet.
En sådan tolvstegsprocess för Sverige skulle vara ett sätt att omvärdera det förflutna, att skapa en ny konstellation, en annan historia om det som skett. Det enda allvarliga försöket i Sverige i den riktningen de senaste decennierna är försoningsprocessen mellan Svenska kyrkan och det samiska folket. Det är ett inspirerande exempel, men låt oss hoppas att det inte kommer stå ensamt. Som dåvarande ärkebiskop Antje Jackelen med eftertryck påpekade undervägs: ”det är nödvändigt att gräva upp gamla orättvisor för att granska vad som hände och varför. Utan detta går det inte att nå fram till upprättelse och försonade relationer.”
När det idag är tydligt att vi inte kan legitimera statens tvång, våld och svek med tron på det goda framsteget i välfärdsstaten börjar vi kanske närma oss den punkt där vi på allvar kan ödmjuka oss. Ardelius André kan vara en av dem som visar oss vägen.