Konstpedagogiken introducerades i Sverige genom folkrörelserna, för att bilda allmänheten, göra folket till fullvärdiga medborgare i en demokrati och erbjuda tillgång till kulturarvet och de stora konsterna. Bildning var nyckeln till klassutjämning och alla skulle få tillgång till konstskatterna. Under decennierna efter andra världskriget fick konstpedagogen rollen som förmedlare av fantasins befriande kraft och självförverkligande. Med utgångspunkt i Carlo Derkerts arbete funderar Paulina Sokolow på den svenska konstpedagogikens dramaturgi.