Remedios Varo: Painting Magic
Louisiana Museum of Modern Art.
T.o.m. 10 januari 2027
Av: Joanna Persman
Publicerad i Ord&Bild 4 2026.
Remedios Varo, El malabarista o El juglar (Trollkonstären eller Jonglören), 1956
Olja och pärlemor på skiva, 91 × 122 cm. The Museum of Modern Art, New York. Gift of Joan H. Tisch (by exchange), 2018. Foto: © 2025 Digital image, The Museum of Modern Art, New York/Scala, Florence © Remedios Varo / VISDA
”Reinkarnationen var inte enkel. Efter att min ande passerat först genom en kattkropp, sedan genom en okänd varelse från hastighetsvärlden – det vill säga, den som genomkorsar oss snabbare än 300 000 kilometer per sekund (och som vi därför inte ser) – tills jag oförklarligt hamnade i hjärtat på en bit kvartskristall. Tack vare ett vedervärdigt oväder var de elektriska fenomenen fördelaktiga, och då en blixt slog ned i ovan nämnda bit kristall räddades min ande och kom att som i en spiralrörelse bosätta sig i en välformad kvinna som gick förbi. Jag är nöjd med dessa omständigheter och vågar därför skriva till er, i tro om att ni inte har glömt bort mig.”
Remedios Varo: Till en oidentifierad målare
En elegant kvinna i en grön mantel lämnar mottagningen efter en session hos sin psykoanalytiker. På väggen intill dörren syns initialerna ”F. J. A.” Bokstäverna är lätta att dechiffrera. Freud, Jung och Adler – pionjärerna i grävarbetet i människans psyke. Kvinnans andra ansikte skymtar i vecken på det böljande tyget. Borttagen mask? Det sanna jaget? Det undermedvetna som tränger fram? En hel värld döljer sig bakom detta ansikte. Kvinnans lilla korg är fylld med nycklar, klockor och trådar. I den andra hand håller hon ett uppochnervänt skäggigt huvud av en äldre man. Hon är på väg att släppa ned denna överdimensionerade mänskliga droppe i en brunn.
Målningen från 1960 är ett manifest över kvinnors frigörelse från patriarkala normer. Befrielsen består i att släppa taget. Det är en av flera briljanta, humoristiska och samtidigt dödsallvarliga målningar av den spansk-mexikanska konstnären Remedios Varo som nu visas på Louisiana. För första gången i Europa vecklas hennes fascinerande livsverk ut.
Utställningen omfattar drygt 70 verk och sträcker sig från Varos tidiga år i Barcelona och Paris till hennes mest produktiva period i Mexiko under 1950- och 1960-talen. Det är bara att kasta sig ut på en omtumlande resa och dras in i detta magiska universum. Det är visionärt, smart, smått galet och alldeles alldeles underbart! Och inte minst fruktansvärt skickligt målat!
Redan de första stegen i utställningen visar klart att Remedios Varo rörde sig mellan ytterligheter. Det rationella tänkandet och intresset för det övernaturliga är här parallella spår. De motsäger inte utan snarare sufflerar varandra. Varo rangordnar inte. Törstig på kunskap i alla dess former dricker hon från alla källor samtidigt. Hennes sanna natur är nyfikenhet. Naturvetenskap och ockultism, mekanik och andliga rörelser, kvantfysik och gamla myter. Himlakropparnas rörelser och geografiska kartor. Vetenskapliga experiment och teknikens under. Magi, alkemi och hemliga ritualer. Allt är lika viktigt. Allt är lika spännande.
Målningarna hänger tätt intill varandra på Louisiana. Besökare väller in i rummen. Det är lätt att gripas av svindel och förlora uppfattningen om vad som utspelar sig utanför och innanför verken. Hjärnan rusar och hjärtat bultar. Lustiga musikanter, excentriska vetenskapsmän, mystiska resenärer och underliga hybridvarelser tycks hoppa från verk till verk. Väggarna i utställningsrummen har fått mustiga färger hämtade från Varos dukar: orangeockra, mörkgrönt och nattblått. Rummen krymper och blir som detaljerade målningar inuti en annan målning. Själv blir man en statist i dessa imaginära landskap och säregna interiörer.
Tryllekunstneren eller Jongløren, 1956 © 2025 Digital image, The Museum of Modern Art, New York/Scala, Florence / Louisiana.
Remedios Varo föddes den 16 december 1908 i Anglès, en liten ort i Katalonien. Hennes namn kom från Virgen de los Remedios – Jungfrun av botemedel. Hon förkroppsligade bokstavligen trösten i sorgen efter en äldre syster som hade dött tidigt. Remedios mor var djupt troende katolik. Hennes far var vattenbyggnadsingenjör. Religion och vetenskap blev också som Nord- och Sydpolen i Remedios liv och skapande. Hon pendlade oavbrutet mellan dessa ytterligheter utan att uppleva dem som motsatser. Det var snarare olika vägar till kunskapen om universums beskaffenhet.
Fadern, som var hydraulikingenjör, upptäckte tidigt Remedios talang. Hon fick använda hans facklitteratur och uppmuntrades i övningar att rita raka linjer, radier och perspektiv efter tekniska skisser. Han lärde henne använda linjal och vinkelhake. Redan vid tolv års ålder skapade hon bilder med utgångspunkt i vetenskapsböcker men också motiv från äventyrsromaner och filosofiska texter. Remedios intellektuella bildning främjades också genom resor och museibesök.
På andra sidan stod den djupt troende modern. Skolgången blev också en konfliktfråga. Fadern önskade en mer frisinnad utbildning, men i enlighet med moderns vilja fick den åttaåriga Remedios börja i en katolsk skola. Det var en värld präglad av disciplin, rutiner, böner och bikt. Klosterskolans begränsande vardag skildrar Varo i en triptyk från 1961. I den vänstra sidopanelen cyklar uniformerade flickor, ledda av en abbedissa och en märklig karl, mot ett torn som visas i mittpanelen. Flickorna, fängslade i tornets skriptorium, broderar jordens mantel. Tyget strömmar från deras arbetsplatser ut genom springorna i tornväggen och formar landskapet utanför. I den högra sidopanelen, Flykten, avbildar Remedios Varo sig själv på flykt tillsammans med sin älskare.
Frihet i dess olika former är också ett av huvudspåren i Varos konst och bohemiska liv. År 1924 och med stöd av sin far skrev hon in sig vid konstakademin i Madrid. Hon studerade anatomi, komposition, perspektiv- och färglära, arkitektoniska former samt stilleben, ornamentik och landskapsmåleri. Kurser i vetenskaplig teckning hjälpte henne framöver när hon behövde försörja sig genom att teckna insekter på ett laboratorium.
Bland de avgörande ögonblicken i Varos konstnärliga resa var premiärvisningen av Den andalusiska hunden (1928), den berömda kortfilmen av Buñuel och Dalí. Hon influerades också av Lorcas offentliga föreläsningar. År 1930 gifte hon sig med Gerardo Lizárraga, som hon hade träffat vid konstakademin. Äktenskapet blev kort men viktigt. Tillsammans flyttade de till Barcelona och därefter till Paris. De försörjde sig genom tillfälliga arbeten, bland annat som reklamtecknare, samtidigt som de sökte sig till avantgardistiska miljöer. Kontakterna med surrealister som André Breton, Max Ernst, Salvador Dalí och Leonora Carrington gjorde outplånliga intryck.
Det var i denna atmosfär som Varos formspråk kristalliseras till något alldeles eget. Surrealistiska undertoner finns där så klart, men att sätta etiketter på hennes verk är att underskatta dem. Varos konst väcker frågor om människans plats i universum. Det handlar om den synliga verkligheten men också om allt som befinner sig bortom den. I sina självbiografiska anteckningar berättade hon om en rad övernaturliga upplevelser.
I sin konst är hon ofta huvudpersonen i scenarier som allegoriskt eller bokstavligt kan kopplas till hennes liv. Många av hennes verk blir på detta sätt en besynnerlig form av självporträtt där det upplevda och imaginära flätas samman. Gestalterna har ofta karaktäristiska anletsdrag, som påminner om Varos egna. De har tjockt rött hår, hjärtformade ansikten, stora mandelformade ögon och en lång rak näsa. Ibland framstår de som androgyna och nästan överjordiska.
I Anropet (1961) framställer Varo sig själv (?) i en fladdrande dräkt och utrustad med alkemiska redskap. Den brinnande röda kalufsen, som en strålande ljusvirvel, tycks både tillföra henne energi och alstra den samtidigt.
I det fenomenala mångbottnade nyckelverket Creation of the Birds (1957) sitter en hybridvarelse – en blandning mellan en uggla och en människa – som en alkemist vid ett arbetsbord och skapar fåglar som flyter ut genom fönstret. Det är en berättelse om alkemiska processer, destillering och transformationer som en vidunderlig skapelseberättelse.
Det spanska inbördeskriget tvingade Remedios Varo på flykt till Paris. När nazisterna ockuperade Frankrike under andra världskriget arresterades hon kortvarigt och tvingades återigen fly. År 1941 lämnade hon det krigshärjade Europa och lyckades ta sig till Mexico City. Hon återvände aldrig permanent till Spanien. Mexiko gynnade hennes kreativitet. Där träffade hon andra emigranter ur sin europeiska surrealistkrets. Vänskapen med konstnären Leonora Carrington fördjupades. Hon försörjde sig genom kommersiell illustration med började också mogna som konstnär. Hennes bildspråk utvecklades och klarnade i ett alldeles eget idiom. Vid den tiden var hon dock inte särskilt känd utanför Mexiko, åtminstone inte i jämförelse med den samtida Frida Kahlo och den nära vännen Carrington. De tre brukar ofta framställas som de främsta kvinnliga mexikanska surrealistmålarna, även om Varo själv konsekvent motsatte sig denna etikett.
I motsats till Carrington, som var särskilt intresserad av färg och ton, prioriterade Remedios Varo linje och form. De minutiöst utförda målningarna vittnar om hennes tekniska briljans. Varo behärskade klassiska tekniker och stilistiskt anknöt hon till italienskt måleri från senmedeltiden och till den tidiga renässansen. Precisionen, perspektivläran och laseringsteknikerna sökte hon hos italienska och flamländska renässansmästare, inte minst hos Leonardo da Vinci. Hennes metod att bygga upp lysande färglager med tunn olja och fernissa är hämtad direkt från äldre panelmåleri. Bland hennes visuella referenser finns också Hieronymus Bosch och Pieter Bruegel. Samtidigt kunde Varo kombinera skilda tekniker, fantasier och föreställningar på ett nästan alkemiskt sätt. Det är som om det inte fanns någon tydlig gräns mellan det som pågick i hennes ateljé och det som utspelar sig i hennes målningar. Den ödsliga, drömlika arkitekturen med långa skuggor påminner ibland om Giorgio de Chirico och El Greco. Hennes utopiska maskiner är fria tolkningar av den ingenjörskonst som fascinerat henne sedan barndomen.
Målerikonservatorer har funnit att hon ibland och mest sannolikt skrapade olika kristaller mot bildernas yta. Syftet var dubbelt. Dels för att därmed skänka verken en förmodad magisk energi, dels för att rent tekniskt åstadkomma inristningar i färglagren. Verken kännetecknas också av juvelliknande färgtoner som i tunna lager överlappar varandra. Olika verkligheter sammanfaller. Ett stolsryggstöd öppnar sig på mystiskt vis och blottar ett människoansikte bakom en kvinna, djupt uppslukad av sitt arbete vid ett skrivbord. Oroande närvaro (1959) är ett exempel på de verk där ett slags gåtfull existens smyger omkring utan att huvudgestalten är medveten om den. Temat återkommer i olika varianter hos Varo. Huvudspåret är samtidigt den kvinnliga skaparkraften. Kvinnor är alltid aktiva i Varos verk. Hon var en uttalad feminist och hennes skapande vilade på en grundmurad övertygelse om kvinnligt självbestämmande.
Landskab, tårn, kentaur, 1943. Colección Pérez Simón©Arturo Piera / Louisiana.
För att förstå universums mekanismer formulerade hon hypoteser som hon fick leva ut i måleriet och öppnade därmed dörrar till nya sätt att betrakta naturen och jaget. I Fenomen av viktlöshet (1963) knyter hon an till Einstein och hans relativitetsteori. En vetenskapsman i målningen försöker hålla balansen i ett observatorium där dimensionerna har förvridits. Förskjutningarna i rummet anspelar också på den Lorentztransformationerna, som beskriver hur koordinater för rum och tid förändras för observatörer i olika rörelsetillstånd.
Rekvisita är ofta nycklar till Varos verk. Hon fyller rummen med speglar, flygande stolar, båtar av kläder och märkliga instrument. Vävstolar, trådar, garn och tyg har en särskild betydelse och hänvisar till kopplingar mellan tid, rum och öde.
Varos konstnärliga genombrott kom med utställningarna 1955 och 1958 i Mexico City. Succén var enorm och ledde omedelbart till långa väntelistor för dem som ville köpa hennes verk. Karriären nådde sin höjdpunkt 1962. Kort därefter, 1963, drabbades hon plötsligt av en hjärtinfarkt och dog oväntat, endast 54 år gammal.
Varos sista verk är ett vidunderligt stilleben. På Louisiana visas det tillsammans med en blyertsskiss i samma stora format. Målningen Stilleben vaknar till liv (1963) är som ett konstnärligt testamente. Varo utesluter här människogestalter helt. I stället handlar verket helt och hållet om ett slags självalstrande kosmisk energi. Det är tingen själva och naturens dolda krafter som väcks till liv. I centrum målar hon ett dukat bord. Tallrikarna leviterar ovanför bordsdukens böljande tyg. Frukter – apelsiner, granatäpplen och citroner – svävar och roterar i koncentriska cirklar som himlakroppar. Det hela påminner både om en spiritistisk seans och ett roterande planetsystem. Eller ett atomdiagram kanske? Frukterna spricker upp i farten och tappar frön. Små växter börjar gro där fröna har landat. Det slumrande livet finns överallt. Mitt på bordet står ett brinnande ljus. Som energikälla eller universums axel?
I detta verk, liksom i hela Varos skapande, förenas vetenskap och magi i en virvel av samverkande, obegränsade krafter. ”Drömvärlden och den verkliga världen är en och samma”, förklarade Remedios Varo. Av vännerna beskrevs hon som lika rationellt skarpsinnig som djupt vidskeplig. Hon trodde på kosmiska krafter utanför det egna jaget som påverkade och styrde händelseförloppen. ”Allt är möjligt tills motsatsen har bevisats”, tycks vara den återkommande trollformeln i hennes verk. Vi är alla delar av världsalltet, där drömmens logik är ett lika viktigt navigationssystem som ett gyroskop eller en magnetisk kompass.
Den underfundiga energin från Varos verk rinner genom kroppen. Min inre äventyrare vaknar. Något av det vackraste med Varos konst är att hon till synes upptagen med sagor och bagateller skapar universella tankenötter som aktiverar både hjärtat och hjärnan. Att sammanfatta hennes bildvärld är ogörligt. Den vidunderliga, trollbindande blandningen av vetenskapliga fakta och outgrundliga mysterier öppnar oändligheten både utanför och inne i själen.
